Obegripligt.

Jag kan inte hålla mig och vill inte hålla mig. Tittar på bilder o på hans profil på facebook. Han var en fin fin person. Det finn så mycket glädje och värme i bilderna, i allt som alla har skrivit på hans sida och i gruppen som skapats till hans minne. Det är så ofattbart att han är borta. Obegripligt på ett sätt som gör att ordet inte haft någon betydelse förut. Jag kan inte förstå! Och jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara så här. Fan oxå. Jag känner mig så maktlös. Jag är så maktlös. Det är så här och det blir aldrig annorlunda. Oåterkalleligt, för alltid, jämt ska han vara borta från oss. Jag hoppas innerligt att den tro jag bär på är sann. Så att det verkligen är han som är hos mig när jag känner det så. Fast det spelar väl kanske ingen roll egentligen. Jag känner honom, och det gör mig lugnare. Så det kanske inte är viktigt om det är sant eller inte. Vad människor egentligen betyder i ens liv, det märker man visst först när det är för sent med vissa. Jag visste att jag tyckte om honom, jag visste att han var min vän och att han gjorde fina S lycklig. Men att hålet i mig skulle bli så här stort och kallt... Men jag har ju å andra sidan aldrig tidigare behövt tänka hur det skulle vara om han var borta. Eller om någon av mina vänner försvann så. Tankarna går runt, jag måste stanna snart. Åååå, jag vill verkligen inte att det här ska vara sant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0