anjaerika

 

Den här bilden är av mig och min mamma hemma i mitt gamla hem, Torsgård, i Jämtland. Det är min vän Brooke som tagit den, när hon var här i september 2007. Vi sitter vid mammas symaskin, hon syr och jag tittar på som vanligt, och jag minns inte nu vad det var som hon skulle sy, för det har varit hundratals plagg genom åren. Jag kan sy, det är inte det! När jag är ensam syr jag det jag behöver, oftast för hand eftersom jag inte äger nån symaskin, men de gånger jag har en maskin kan jag även hantera den. Men när jag är med mamma är det hon som syr. Hon är bättre på det än jag, men det är också ett fint sätt att umgås på. Vi pratar och skrattar och får lite tid för oss, bara oss. Och just den här gången var dessutom lampan på symaskinen trasig, så jag fick en ny uppgift, och det var att belysa vårt lilla projekt.

Jag älskar dig mamma. Jag älskar dig så mycket så mycket, och om det är något jag lärt mig det här året, så är det att man lätt glömmer bort att säga det till de människor man känner så för. Man tror att alla ska finnas jämt, och man tänker inte så mycket på vad det är man faktiskt känner. Och med min mamma, med dig lilla, fina mamma, så vet jag att jag känner det, men jag vet att jag inte säger det lika ofta som jag tänker det. Inte till dig i alla fall. Jag pratar om dig, varmt och innerligt, men säger det inte till dig. Men jag gör det. Jag älskar dig så fantastiskt mycket.

Och till vad det än är som styr i den här världen är jag så tacksam att jag inte vet vad jag ska varken säga eller känna. Tack Sirkka för att du fick ingivelsen att ringa mamma, och för att du förstod stundens allvar. Tack universum för att det fanns en timme till, att det inte var för sent. Det finns för många känslor kring det här, jag kan inte hantera alla. Men jag är så tacksam! Och så i efterhandrädd. Men mamma lever. Hon lever, skrattar, pratar, sover, vaknar, gråter, finns. Det är det bästa som har hänt någonsin. Att det blev som det blev. Att det inte var för sent.

Som sagt, om det är något jag lärt mig så är det detta. Älska medan du kan, för man vet aldrig. Men blir man påmind så vet man helt plötsligt. Jag vill inte bli påmind mera nu på ett tag. Det räcker så här. Nu vet jag.