anjaerika

Idag, nu ikväll, är det precis ett år sedan jag klev in i ett vardagsrum i östra Göteborg och hälsades av en härlig ung man med meningen:

"Erika är här! Hurra!"

Det är ett år sedan jag bestämde mig för att gå på födelsedagsfesten som hölls där, gå dit trots att jag egentligen var för trött för att jag hade tävlat i improviserad sång och dessutom skulle jobba dagen efter. Men det var nära dit och det var Marias födelsedag och jag ville så gärna se alla fina människor som var där.

Det är ett år sedan jag såg hans stora, vackra, varma leende för sista gången, hörde hans säregna, smittsamma och lättigenkända skratt, fick en kram av honom och gladdes åt att han och hans flicka, den finaste av vänner som jag har, hade matchande outfits kvällen till ära. Jag log åt och värmdes av kärleken i hans ögon när han såg på henne och jag unnade dem allt.

Det är ett år sedan idag och jag är så tacksam för den kvällen. Den var enkel, härlig, varm och fylld av kärlek. Det bästa sista minne jag kan tänka mig. Jag gråter tårar här och där idag, ikväll, och förväntar mig fler under dagarna som kommer, för det är svårt att minnas det svarta, tunga, som kom. Men den kvällen är inte svår att minnas. Då, innan. Kvällen som gjorde de kommande dagarna och nätterna lättare att uthärda. När det var vår och vackert och födelsedagsfest bland vänner. Tack för den kvällen.