En konstig dag

Idag har varit en mycket underlig dag. Jag kastades ner i ett hål på förmiddagen, som jag sedan spenderade större delen av dagen med att ta mig ur. Och fick hjälp av min älskade, älskade storasyster samt Irland. Det är fint att ha människor att luta sig mot. Och ibland överraskande hur mycket man faktiskt kan luta sig. Jag har ju lite svårt för det i allmänhet (om man bortser från att ringa storasystern då, där finns ingen spärr som tur är...) Har väldigt lätt för att stå och låta andra luta sig på mig om de vill, men att be om hjälp själv, det är lite klurigare. Och jag vet inte varför egentligen, för jag tycker absolut att man ska göra det när man behöver eller vill, men, det är alltså lättare sagt än gjort. Men idag behövde jag det så mycket att jag inte tänkte efter utan bara gjorde. Och fick stadigt stöd. Värme och distraktion, en hand genom håret, klapp på armen och pussar i pannan och tinningen. Sådär så att det känns i hela kroppen att man inte är ensam. Det var skönt.
Och nu känns det lite lättare. Jag är inte lika orolig. Jag hoppas att det kommer hålla i sig. För det är ju så evinnerligt onödigt att oroa sig, inget blir bättre av det. Men ändå gör jag det så mycket. Så himla, himla mycket. Svårt att styra hjärnan... Men jag ska försöka lite.
Det här är väl ett sånt där inlägg som jag får be om ursäkt för kryptismen i, men ni vet väl hur det är vid det här laget. Puss och kram till er i alla fall.
Och en dagens!
Ett smakprov för er som kanske kommer hit, ett kolla vad ni missar för er som inte kommer!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0