anjaerika

Jag tittar på bilder på fejjan från mina vänners ALV-sommar och blir avundsjuk. Det man inte har vet ni, och så resten av den visan. Men det är ju fantastiskt där. Alla människor som man får var nära. Alla barn som man får träffa. Och den svenska sommaren, som ju kanske egentligen för det mesta är lite kass men som ibland är helt fantastisk. Den missar jag i år. Den är nästan slut nu, och här sitter jag och har det varmare än nånsin. I nästan två månader till. Sen. Får jag oxå komma hem och vara nära...

I en annan del av Cypern finns det vattenfall. Vackert.

Tänkte avslutningsvis berätta om min natt. Den var händelserik nämligen.

Gick och la mig rätt sent, och hade oro i magen så sömnen lät vänta på sig. När den äntligen kommit, vid 02-tiden, vaknar jag med ett sånt där skräckfilmsryck ni vet, av att jag tror att Noel är i rummet. Det är nämligen nån som står vid min sängände. Men så ser jag att personen är mycket kortare än Noel, så det är inte han. Det är en skugga. Av nåt. Och eftersom jag tidigare har haft mycket distinkta känslor av att det är nån i min lägenhet är jag helt säker på att det är samma spöke som förr. Detta skrämmer mig och gör att jag ligger och darrar lite i min säng en stund. Precis när jag börjat slappna av drar grannen igång efterfesten. Klockan är nu 02.30. Till 03.15 ligger jag och stoppar i öronproppar, lägger kuddar över huvudet, försöker förlika mig med ljudet och kastar mig fram och tillbaka i sängen, allt utan framgång. Till slut klär jag på mig och går runt huset för att snacka med grannen. Det tar tid att hitta rätt lägenhet och sen hitta en människa som öppnar och stänger av musiken, men till slut går det. 03.45 kryper jag åter till kojs. Varvar ner igen och slumrar så sakteliga in. 04.15 ringer telefonen, från ett engelskt nummer... En man med fullkomligt obegriplig engelska pratar med ljusets hastighet om nåt slags erbjudande. Jag säger att jag inte förstår och lägger på. Det ringer igen och min vän Steven (för er som känner mig sen länge är det inte Steve utan en kille som bott här i Ayia Napa i sommar) försöker förställa rösten och lura mig att han är nån annan. Det går sådär. Han är full och dessutom en dålig skådis. Samtalet innan var tydligen från hans vän som utnämnt sig själv till superimitatör av den irlänska accenten, och ville få tag i Noel för att luras lite. Då Noel inte svarade i sin telefon ringdes det alltså till mig istället. Underbart. Men! Av alla störningsmoment under denna natt var det sista helt klart det bästa och mest välkomna, då allt det andra gjort mig antingen förbannad eller rädd. Det gjorde mig iaf glad... Till slut, vid 05-tiden, somnar jag/svimmar av utmattning. Ayia Napa. Livet här är inte som hemma, så enkelt är det.

Puss och kram, nu borde jag gå hem och sova bort min feber.