Ljuva liv
Livet är ljuvt. Det är det, faktiskt. Och inte ens bitterljuvt idag, utan bara ljuvt. Jag har haft en alldeles, alldeles underbar kväll med Katrin och Elin med god mat och gott vin och gott samtal, och uppskattar min tillvaro. Och det är ju så viktigt att man gör det. Att man fattar när man faktiskt har det så bra man kan ha det i princip, så att man orkar leva när det är så dåligt det bara kan vara. Och så får man vara tacksam för att ens liv inte är gröt, havregrynsgröt på ett långsamt löpande band, utan fyllt av upp- och nedgångar som gör att man lever och känner det. Sen är jag såklart inte det minsta tacksam över att min mamma är sjuk, för det är ju helt, totalt värdelöst fortfarande. Men jag är glad att mitt jag inte lever mitt liv i medelbanan. Mitt emellan allt. Utan i ytterligheterna. Där jag känner det som händer mig och upplever det till fullo. Och då är det ju nattsvart ibland. Och så ljust att man måste kisa ibland.
Jobbet som jag har fått! Är alltså som sångerska och trubadur på en StenaLinebåt, och jag ska jobba varannan vecka och vara ledig varannan. Och det känns så härligt att jag ska få sjunga mycket, få mycket frihet men ändå ingå i ett team som verkar gött och trevligt, och dessutom alltså ha en hel del ledig tid att planera och spela min egen musik på. Som att jag får precis det jag vill av mitt karriärsliv just nu helt enkelt! Här finns gott om utrymmen för grattisar och hurrarop! Tänk att det faktiskt är sant. Att jag lever precis så som jag drömt om att leva. Det är ju helt sjukt egentligen. Många var de som inte trodde att det var möjligt. (iaf i min värld, där man liksom inte blir konstnär av nåt slag, utan man drömmer (möjligtvis) om det, men sen skaffar man sig ett jobb) Nu gör jag det. Om och om igen. Precis det jag vill. Ibland blir jag rädd att ni ska tycka att det är tråkigt att läsa min blogg när jag blir sådär lätt frireligiös i stilen och bara lovprisar livet. Men så tänker jag att ni kanske fattar att det är sanning. Att jag bara skriver min sanning och att jag faktiskt är precis såhär glad och tacksam precis när jag skriver det. Och då kan det bli lite smörigt eller såsigt eller alldeles för kletigt ibland. Men det är sant.
Och det är det ju. Som är grejen. Att så länge man är sann så är man på rätt spår. Mot sitt innersta jag som alltid vet vad som är rätt och fel om man verkligen känner efter. Om man vågar och vill det.
Kommentarer
Trackback
