anjaerika

Jag och Fredrik hade träffats ett tag. Om vi tyckte att vi var tillsammans eller inte vet jag inte riktigt, för vi hade inte sagt det tror jag, men vi ringde varandra varje dag, sågs så ofta vi kunde, och höll varandra i händerna. Fint, och otroligt oskuldsfullt. Jag var purung och purfärsk i kärleksvärlden och längtade efter att få fatta hur det kändes att kyssa nån. Tretton år. Lilla jag.

Det hade varit skolavslutning på dagen, och på kvällen kom han från stan (Östersund, den enda staden i Jämtland..) till Stugun och vi gick tillsammans på den årliga Stugumarknaden där man kunde köpa lotter, dansa till dansband på en för kvällen uppbyggd dansbana, och dricka öl om man var vuxen. Det var inte vi. Vi gick runt där och höll varandra i händerna och träffade folk vi kände. Det var ganska kul men inte jätte. Jag hade på mig min fina varma tröja, som var av norsk ull och mönsterstickad. Och så hade jag jeans, för då hade det precis börjat säljas tjejjeans i min storlek som var tillräckligt långa. Livet som lång och gänglig tös var inte alltid en modemässig dans på rosor... Men vi gick i alla fall, Fredrik och jag, runt på Stugumarknaden och höll i varandras händer. Efter ett tag tyckte vi att vi hade gjort marknaden och gick en lite längre sväng. Ner till älven, där vi satte oss på marken, med korslagda ben, mittemot varandra och pratade. Om våra liv, om våra föräldrar, och säkert om en massa mer som jag har glömt nu. Och jag pratade och pratade och pratade för jag var så himla nervös. Men så på nåt sätt så styrdes samtalet in på eskimåer. Och på hur vi båda hade hört att de pussas genom att gnugga näsorna mot varandra, men att ingen av oss visste varför. Men att det måste ju gå till ungefär... Ja, och så gnuggade vi näsorna mot varandra. Och sen kysstes vi. Lätt och försiktigt och trevande såklart, för åtminstone jag visste ju ingenting om hur man skulle göra. Sen kom vi in i det lite mera och tungorna fick vara med. Och det var inte ett dugg så som det beskrivs i böcker, ingenting runtomkring mig försvann; jag hörde fortfarande dansbandets gungande rytmer från dansbanan, jag kände att jag höll på att bli blöt i rumpan av att sitta på marken, och gick alltså inte upp i det alls, så som det stått att man skulle göra. För våra tungor var för stora och våra tänder i vägen. Jag försökte njuta och vara i det, men hur lätt är det när tungan helt plötsligt blir sandpapper och man inte fattar vart allt saliv tagit vägen? Jag var snustorr i munnen, kunde knappt andas, men satt ju på marken i månskenet och fick min första kyss av min första pojkvän så jag ville ju inte, kunde ju inte, sluta. Så jag kysste honom med min sandpappermun och hoppades att han inte skulle märka nåt. Och vi kysstes länge. Till slut var jag tvungen att säga nåt. Att jag var lite torr i munnen. Och fick knappt fram orden för att tungan fastnade i gommen. Då skrattade han och sa att det kanske var för att allt saliv var i hans mun. Hur det gick till att jag, likt ett lamadjur, lyckades spotta in allt mitt saliv i hans mun, vet jag än idag inte, men det var hur som helst otroligt skönt att vi kunde prata om det. Säga till varann att det här var fint men nu måste jag dricka vatten. Eller spotta, i hans fall.

Så kom och gick min första kyss. I juni 1995. Med Fredrik, vars efternamn, men inte salivsmak, jag har glömt. Hoppas att det ena tar ut det andra och att jag är förlåten i universum för mitt selektiva minne.