anjaerika

Jag var inte den coolaste katten i stan när jag var ung, alltså sådär ungt ung menar jag. Nu är jag ju världsvan och häftig men så har det alltså inte alltid varit. Jag växte cirka en decimeter i timmen under några år, älskade skolan, var smart och duktig, och älskade oxå att prata med vuxna. Alltså populär bland lärarna. Det går inte alltid hem bland folket, barnen, i byn. Så jag hade inga horder av killar som ville ha mig. Ingen, så vitt jag vet, älskade mig i hemlighet eller öppenhet, i min klass. (Är ju från liten liten by, så det fanns alltså bara en av varje klass. Inte så stort urval...)

Men! En dag kom det en kille från stan till byn. Det var sista april, jag gick i sjuan och skulle försöka hänga med de coola människorna genom att följa med upp på berget där de äldre ungdomarna drack öl och tände en brasa. Och dit skulle han oxå. Fredrik. Han gick i åttan, var kusin med Malin i min klass och började prata med mig direkt. Inte med nån annan, utan med mig. Vi gick uppför Stuguberget tillsammans, satt vid elden tillsammans, och på vägen ner tog han min hand. Sen fick han mitt telefonnummer och jag åkte hem och trodde att jag skulle dö av lycka. Och nervositet. Tänk om han inte skulle ringa?! Men det gjorde han. Han ringde och frågade om jag skulle komma till stan (vilket alltså är Östersund, den enda staden i mitt hemlandskap Jämtland.) Och om jag ville träffa honom då. Det ville jag ju. Jättegärna. Så vi träffades, en, två, tre gånger. Han kom till Stugun, jag åkte till stan. Vi höll varandra i handen och pratade. Men kysstes inte förrän rätt långt in i vårt väldigt verkliga, spännande förhållande. Om den kyssen ska jag ju berätta senare så det gör jag inte idag. Men jag kan berätta att Fredrik hade moppe, och sommarstuga bara två mil från mitt hem, som låg en mil från samhället där jag gick i skola. Så när sommarlovet kom, kom han körandes in i byn som var så tyst och fridfull att jag hörde mopeden långt innan jag såg den. Och jag stod i fönstret och tittade och spanade. Och sen tog han med mig, jag fick sitta bak och åka med. Och då var jag rätt cool ändå. Eller alltså, det tänkte jag ju inte då. Men nu i efterhand ser jag det. Jag, gängliga, töntiga Erika. Med killen från stan som inte tittade åt nån av de häftiga tjejerna. Utan såg mig istället.