anjaerika

Jag tänker på kärlek idag. På hur mycket man, jag, har i hjärtat. Jag tror att jag drömde nåt om det här i natt för jag vaknade och hade liksom en tankekedja färdig som jag inte visste att jag hade tänkt. Det här kanske är nåt som alla andra redan vetat hela livet, men jag kom alltså på det i natt.

Det verkar inte som att kärlek som jag känt för någon, försvinner. Utan att det bara blir mer i hjärtat. Som att det sväller och blir större för varje ny person jag börjar älska. Och kanske är det så att om något riktigt avskyvärt hände med någon, så skulle jag sluta älska den personen, men vad jag kan minnas så har det alltså inte hänt än. Inte med människor jag verkligen älskat.

Min första riktiga pojkvän, Tobbe (alltså inte Rosén för er som känner både mig och honom...) har aldrig riktigt försvunnit trots alla år som gått och trots att jag på intet sätt är kär i honom längre och inte har varit på 12 år. Han finns där, som den första fina. Eric, som jag gjorde slut med när han kom ut ur duschen i min lägenhet för att jag kände som att jag skulle sprängas om jag inte talade om för honom att jag inte var kär i honom längre. Steve, som jag var så säker på att jag skulle gifta mig med, som var hela min värld i två år och som jag ångrat trehundratusen gånger att jag gjorde slut med över huvud taget. Kalle, som jag alltid vetat att jag aldrig slutat älska eftersom han är något av det finaste som skapats på denna jord, men som jag aldrig blev riktigt kär i, utan bara kunde önska att jag blivit. Och så Jonas. Som jag inte slutat var kär i än tror jag, fast jag vill. Och som jag försökt trycka ut ur mitt hjärta för att det gör ont att ha honom där.

Sen har vi ju såklart alla människor som jag älskar på andra sätt, men de har liksom aldrig riktigt haft samma anledningar att försvinna ur mitt liv och mitt hjärta, så de har jag ingen anledning att kontemplera över på det här sättet. De finns där, är konstanta och det är fint.

Men. Kanske är det alltså så att jag får leva med känslan av att älska människor jag inte vill älska, just nu. För om ett tag ersätts den starka, obönhörliga känslan av förlust och sorg med ny, värkande kärlek för nån annan, och då kommer det inte göra mig illa att jag fortfarande älskar. Då kommer det bara vara ett faktum, ett tillstånd, kanske som att andas litegrann. För så är det ju med de andra. Eller så är det så att jag blandar ihop minnet av att älska någon med känslan av att faktiskt göra det, så egentligen älskar jag dem inte längre, utan har bara kvar dem ändå. Fast det gör väl ingen större skillnad, om det är nutid eller dåtid på känslan. Acceptansen av att det är så här, och att det alltså kommer vara mera rofyllt inuti mig snart, är en bra känsla att ha. Den gör mig lugnare. Hoppfullare.