anjaerika

"För sexton tusen kliver jag inte ur sängen." Kalla mig vad ni vill, men ett sånt uttalande förtjänar i alla fall i min värld att klassas som arrogant. Det handlar gudskelov om en månadslön på sexton tusen, och inte en dagslön, då skulle det inte ens förtjäna ett blogginlägg. Men att fälla det uttalandet när man inte har någon aning om vad resten av sällskapet tjänar, men vet att minst en (jag) är kulturarbetare, det tycker jag var lite osmakligt... Jag kände mig helt plötsligt som att jag inte hörde dit. Som att jag inte visste vad jag skulle säga till de som satt runt mig under resten av kvällen. Jag som aldrig tappar målföret. Jag som faktiskt inte får mindervärdeskomplex, för jag älskar mitt livsval och kan och vill försvara det tills jag dör. Men det var nåt i hans ton som sa att den som jobbar för så lite pengar är mindre på nåt vis. Mindre värd, kanske. Eller jag vet inte... Majoriteten av sällskapet var läkare, ska tilläggas, så han visste väl ungefär vad de flesta tjänar, men som sagt, inte alla. Men han som sa detta lever ju uppenbarligen i en värld där sexton tusen kronor inte är nånting, så han kanske tror att det inte är nånting för nån. Jag vill inte heller jobba för alldeles för lite pengar, vilket sexton tusen i många fall är, men hans begrepp och mina är olika. Och för mig spelar det större roll vad jag gör än vad jag får för det. Annars skulle jag nog valt en annan väg i livet.

Och det stör mig att det störde mig så mycket. Att jag tänker på det. Hm.