anjaerika

John lägger upp filmer på Doris på fejjan och jag blir så glad att jag vill skrika rätt ut! En livs levande liten unge som åker sjukhusrace och leker. Helt fantastiskt. Och jag blir så varm i hjärtat av alla andra som oxå blir varma i hjärtat och skriver till dem. Alla kanske inte är det, det vet inte jag, men en sak är säker, och det är att våra familjer är så mycket större än de blodsband vi har. Människor som finns där genom allt och som man har långt in i sitt hjärta, de är oxå familj. Och John, Frida och Doris har en stor, stor familj som sitter precis utanför deras egna, lilla, och finns där när det behövs. Eller när de bara vill ha oss. Jag pratar i de-vi-och oss-form samtidigt, men det är för att jag inte vet hur jag ska formulera mig riktigt. Men starka band, det finns det massor av. Som håller ihop livet är det är svårt.

Och starka band ja... Ibland är det svårt att veta hur starka de nya banden är, som man format. Jag visste ju inte själv förrän nyss, om jag ens fattat det riktigt än. Men helt plötsligt sitter jag här och är lite rädd. Det är svårt att släppa gamla haverier som hjärtat varit med om, och när det nu då är nytt där inne, så blir det trångt. Och det här behöver ju inte, hoppashoppashoppas inte, bli ett haveri, men skräcken finns där. När man inser att nån tagit sig längre in i hjärtegropen än man trodde. Fan. Eller?