Upp och ner
Käre värld vad livet går upp och ner hörrni. Igår trodde jag att jag skulle gå under, det tror jag inte längre. Kommunikation, det är lösningen på allt. Folk som inte tror det har fel. Som ett gammalt ex som tyckte att vi väl kunde vara tysta ett tag så kanske problemen skulle kännas mindre sen? Ja, så kan man ju göra. Om man vill han ångest i sin själ. Det vill inte jag, inte då med honom, inte nu på Cypern och faktiskt aldrig. Så jag snackar. Och det hjälper mig i mitt liv. Och ja, det är kärlekslivet det gäller. Såklart. Vad annars skulle jag bli så uppihejsan över, som sen går över så fort? Kärleken, det är en ultrastor del av mitt liv, när den inte funkar blir jag en trasdocka som lägger ner huvudet på bordet och vill dö en smula. Än vet jag inte om allt kommer funka jämt eller hur det kommer bli, men jag vet att jag vill, han vill och att vi vill längre än den här galna sommaren som utspelar sig i nåt slags flipperspel. Jag vet inte om jag sagt det, men Ayia Napa är ju galenskapernas högborg. Som att leva på låtsas, på riktigt. Och vissa kommer hit för att leva på låtsas, andra kommer hit för att showa på ett hotell. När de världarna möts och tycke uppstår, då blir det ljuv technomusik på mycket hög nivå. Men som vi alla vet kan man inte lyssna på techno dygnet runt. Man måste få en ballad då och då. Och man måste få tid att lyssna på den lilla balladen tillsammans. Det är inte heller alltid så lätt.
Man kan tro att jag är hög när jag skriver det här. Det är jag inte. Bara lite speedad och lite nervös över att jag helt sonika skriver som det är här på lilla bloggen. Jaja. Det känns bättre idag iaf. Och det är det viktiga. Och jag hoppas att det ska fortsätta i den riktningen. Jag tror det. Annars hade jag nog inte skrivit om det. Det vore ju som att skjuta sig själv i handen litegrann.
Hörrni, jag har tråkiga nyheter. Det blir ingen blå bubbla. Ägaren tog tillbaks den från verkstaden och ville inte alls ge den till oss. Fan. Drömmen som sprack liksom.
Men! Jag deppar inte över detta faktum, utan tänker på annat istället. Som att jag fick prata med John igår. Det var fint. Och att Line planerar resa hit. Och att jag fick min syster i en hel vecka för inte alls länge sen. Och att jag varit på Cypern mer än halva tiden nu. Inte så att jag går och längtar hem helt obarmhärtigt hela tiden, men ibland gör man ju det, och då känns det gött att veta att hälften är gjort. Kunde Cypern ligga strax söder om Göteborg skulle saken vara biff, då kunde jag bo och showa här året runt, men nu är ju världskartan ritad på ett annat sätt, så jag får leva med min hemlängtan och se fram emot oktober då jag får se alla samt med stor sannolikhet uppleva regn igen, något man längtar mer än man kan tro efter, efter några månader här nere.
Det kanske räcker så här? Jag tror det. Ha det gött!
Kommentarer
Trackback
