Ett stillsamt hopp
Jag anar att min röst, min hals, mitt jag, börjar bli bättre. Men jag vågar inte pröva (se föregående inlägg för förklaring). Så jag känner mig försiktigt hoppfull i hemlighet, i det tysta, för det gör mycket mindre ont när jag sväljer, det rosslar inte när jag andas och hostan verkar hålla sig borta utan morfinets hjälp nu i afton. Kan det vara så att ljuset i tunneln snart tänds?! Jag har andats in ånga med både kamomill och halstablett i, jag har druckit mängder med vatten samt min häxblandning, fast utan vitlök nu. Honung, ingefära och citron i hett vatten.
Ok, jag tror tydligen att allt detta är intressant för er. Det är typ det enda jag tänker på just nu så det är svårt att skriva om nåt annat.
Förutom att jag idag var sämre än typ någonsin, när vi hade Eurovisionshow. Svårt att vara grym utan röst, man känner sig lite töntig när man mimar allt, men herregud. Det enda som finns att säga är att jag aldrig mer vill vara så oförberedd och så osäker på scen. Vet inte vad som hände, men vi fyra som stod där tillsammans idag jobbade inte för, utan mot, på nåt konstigt sätt. Tyckte jag. Bättre lycka nästa gång säger man ju, men jag vill inte förlita mig på lycka eller tur, vi får jobba hårt helt enkelt. Allesammans.
Annars då? Jotack, a-kassan bråkar som vanligt, så jag väntar på pengar. Hoppas att alla jävla intyg är rätt ifyllda och skrivna på rätt sätt snart så jag slipper vänta längre. Jag är trött på det.
Jag vill inte vara en gnällspik. Det är ju inte jag. Hm. Jag letar upp en bild och ser om den ger nåt.
Ja! Det gjorde det! Den ömme fadern till det ljuva barnet här nedan. Fint. John får mig alltid på bättre humör!
Kommentarer
Trackback
