anjaerika

Jag sitter på en buss, som tar mig från Stockholm till Sundsvall. Och nu tycker några kanske synd om mig, folk brukar göra det när man åker buss till Norrland för att det är så himla långt, men som Ida Löfholm mycket fint uttryckte det igår, så är det så himla mycket närmare än man tror till Sundsvall! Så bussresan tar inte så fasligt lång tid och allt är väl så långt. Däremot tror jag att vår käre busschaufför tycker att det tar lång tid. Han låter så ofantligt uttråkad när han snackar i micken att man tänker att han nog hellre skulle göra precis vad som helst i världen, utom att köra denna buss. Vilket såklart sänker helhetsintrycket lite. Att han dessutom väljer att samtala med oss via högtalarsystemet otroligt sällan tyder oxå på att han inte är helt bekväm med det. Som för en stund sedan, när vi blev stående i bilkö för att en lastbil vält och måste räddas, så dröjde det typ tio minuter innan han meddelade oss vad som pågick. Och det han då sa var: Det var tydligen en singelolycka, en lastbil, så det verkar som att vi kommer kunna åka. INGET mer. Inget meddelande innan om varför vi stannat, ingen information om att "nu ska jag ringa nån och kolla vad som händer" inte "ingen panik, jag ska kolla det här, återkommer med info". Man blir ju som resenär lite lätt stressad av att stå stilla en längre stund. Iaf om man som jag ska vidare sen med en annan buss. Man vill veta liksom. Men icke. Han pratade ju dessutom som att vi pratat om detta tidigare, och att han bara meddelade det senaste som hänt. Som att alla i bussen fattat vad som pågick. Jag sitter långt fram (japp, tanten är framme igen) så jag såg ju. Men det kan man ju inte anta att alla gjorde.