anjaerika

Hur som haver så sitter jag alltså nu i min lägenhet med mysbyxor och tittar ut på ett soligt Göteborg! Och Götet visste nog hur svårt det skulle bli för mig att komma hem, så staden har hela veckan lång visat sig från sin allra bästa sida, inte en droppe regn har fallit över mig. Och hur mycket jag än längtade efter regn i somras så ska det väl erkännas nu att det väl inte var Göteborgsregn jag längtade efter egentligen. Det regnet, särskilt i mitten av oktober, är ju helt fasansfullt. Här får det gärna vara sol så länge det nånsin går. I Ayia Napa i augusti däremot, då hade det gärna fått komma en droppe eller två. Så.

Jag är alltså hemma. Mycket märkligt. Jag har en känsla i min kropp av att allt är annorlunda, jag känner mig annorlunda, men samtidigt är allt helt och hållet som vanligt. Folk är bara gladare att se mig för att de inte gjort det på så länge, och jag är gladare att se dem oxå, men annars är det precis som förr. Tur att jag hade ett bra liv innan, annars hade det kanske känns lite sugigt att komma hem! Men det gör det alltså inte. Bara märkligt, underligt och precis som vanligt.

Men så är det inuti mig. Som det finns en liten danstechnojävel numera tex. Jag vill dansa. Jag vill dansa till nästan vilken musik som helst, jag vill komma in till Bedrock och se alla som står och stuffar och bara låta benen gå. Jag vill gå upp eller nerför bargatan och se alla jag känner och prata lite och säga att nej, jag kommer inte in på din bar idag heller, för jag ska till Paddy's. Idag igen. Jag vill komma ner till Paddy's och få en fjäril i magen. Jag vill känna att han tittar på mig från bakom baren när jag sitter och pratar med mina kompisar, och jag vill låtsas ett tag att jag inte märker det. Sen vill jag vända blicken mot honom och se i hans ögon att han är min, vad som än hänt och vilken sväng vi än må vara i i vår alldeles egna berg- och dalbana. Och jag vill få sms mitt i natten från honom som undrar om det är för sent att komma förbi.

Och det är annat inuti mig oxå. Lugnet som jag vill hålla fast i. Avsaknaden av total planering. Och att tvärtom mot förut känna att det är det rätta. Det rätta är att välja nuet, att vara lycklig just här och nu, istället för att jaga lyckan runt hörnet, runt framgången, runt jorden. Här och nu vill jag vara! Och i planeringsSverige kanske det är svårt att hålla i, särskilt när man varit så inrutad i det som jag, men jag känner att jag vill. Jag vill njuta av mitt liv, inte jaga det.

Dagens bild? Ja, den ska ni få.

Det kallades den blå lagunen. Man förstår varför. Jag hoppade från båten rakt ner i havet och ville aldrig kliva upp.