anjaerika

Jag läste mitt förra inlägg och insåg att det inte alls låter som att jag är glad över att jag är hemma. Det märks inte alls att jag är lycklig över att vara här, och det är ju lite synd, för det är jag ju. Jag tycker att det är underbart att kunna träffa alla, att folket i närlivsbutiken känner igen mig och undrar vart jag har varit så länge. Och det är ju helt fantastiskt att Göteborg välkomnar mig med så öppna armar att det inte (fortfarande!!!) har regnat trots att vi är i mitten av oktober. Jag är jätteglad över att vara hemma och vill inte att nån ska tro nåt annat. Jag själv trodde ju nåt annat i måndags när jag låg här i min soffa och inte fattade nånting i några timmar, men det var exakt det. Några timmar. Sen kom det en överraskningsfest hem till mig och påminde mig om vad det är jag har saknat med Götet. Folket. Vännerna. Den förlängda familjen. Det är fin den.

Idag har jag varit med några av dem i skogen i Tollered! Där plockades det svamp av de som vet hur man gör det och sjöngs av de som vet hur man gör det. Alla har sin plats på jorden helt enkelt. Därifrån kommer även dagens bilder.

Jag var lite stissig när vi skulle iväg. Skogen, där har jag inte varit på ett tag...

Sverige är vackert i höstsolen.

Janne har ett barn förklätt till isbjörn på ryggen, detta gläder både honom och Sanna som ni ser. Nu är vi liksom inne i den djupa skogen. Spännande.

Fikapaus. Mycket viktig del av skogsgående och svampsökande. Själva essensen om ni frågar mig.

Barnet sjöngs till sömns, sen satt den goda modern med honom i famnen medan han sov. Det var fint.

Och Sanna var fin. Som ett skogsrå ungefär.

Det var min dag det. Den var mycket njutbar. Nu är jag trött och ska sova snart.