anjaerika

Nej, det är inte en blå bubbla tyvärr. Det är en overklighetsbubbla. Och ibland blir man så extremt medveten om att man bor i en bubbla. Att man har tappat greppet lite om verkligheten och knappt kan minnas att den finns. Som nu. När jag tänker på allt som hänt i min vänskapskrets i sommar, i min familj, bland människor som jag älskar djupt och mycket och som betytt mycket för mig länge. Ändå kretsar det mesta i mitt lilla liv kring problem som med största sannolikhet kommer lösa sig mycket snart och om de inte gör det, försvinna ut i universum eftersom tiden här snart är slut. Kanske att de kommer lämna ärr efter sig, kanske till och med att jag hoppas det eftersom annars är det ju oerhört patetiskt att de verkar så stora nu, men att de ska få så stora proportioner som de har haft och kanske till och med fortfarande har här hos mig, det är orimligt, som Kishti Tomita skulle ha skrikit högt och tydligt. Och kanske, förmodligen, är det ju dessutom så att problemen inte bara kommer försvinna, utan lösa sig till det bästa och göra mig lycklig. Det är ganska mycket som lutar åt det. Och ändå panikar jag mig och springer runt och skriker.