Sanning.
Jag hade inte världens bästa pappa. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så är det så. Och jag tror att det bästa sättet att vrida det på, det är så att sanningen kommer fram i ljuset och jag kan bearbeta och gå igenom alla känslor kring det. Så tror jag att jag skapar bäst möjligheter för mig själv att slippa att nånsin bli bitter över hur det var, se vad som var hans ansvar då (som han inte tog) och vad som är mitt ansvar nu. Vad som är mitt liv. Och då är det viktigt att faktiskt låta sanningen vara sann och synas, och att jag vågar känna sympati för mig själv som barn, när jag tänker på det. Inte sopa under mattan, inte låtsas att det var bättre än det var. Då blir jag aldrig helt fri. Tror jag.
Det här dök upp nu dels för att jag tänkt på det en del de senaste dagarna, för att jag drömde om pappa inatt, och för att jag nu på morgonen läste en blogg. Det finns en man som heter Gunnar, vars son Abbe bl.a. har ett hjärtfel, vilket gör att deras liv är lite mer komplicerat än medelfamiljens. Gunnar beskriver detta i bloggen http://www.hejaabbe.com/, och skriver väldigt fint om Abbes framsteg, om familjeliv i allmänhet, och om annat han har på hjärtat. Och nu på morgonen läste jag inlägg från några dagar tillbaka, eftersom jag inte läser bloggen med särskilt jämna mellanrum, utan då och då, när jag kommer ihåg det. Och häromdagen har Gunnar skrivit om barnkonventionen. Han har valt ut några artiklar och citerat, och själv fastnat extra mycket för den som beskriver hur barn med funktionshinder ska ges samma möjligheter i livet som barn utan funktionshinder. Men hos mig, just idag, var det ett annat citat som stod ut.
"Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn."
Tårarna bara började rinna. Ni vet, när bröstkorgen häver sig inåt helt plötsligt? Som att man har fått ett slag. Ungefär så kändes det. Det där citatet, den artikeln ur FN's barnkonvention slog ner i mig och slog mig i bröstkorgen. För att så var det inte. Såhär i efterhand är det lättare att se det. Beslut som rörde mig, eller hela familjen, fattades sällan med mig eller mina systrar i första rummet. För hos oss kom pappa i första rummet. Ibland var det som att han hade alla rum för sig själv.
Så var det och jag tror att det är enormt viktigt att erkänna det, att se sanningen som den var och låta sorgen över det få finnas. För jag tror att det är den som står i vägen för sorgen över själva honom.
