anjaerika

Just nu slår det mig att livet är kort. Inte på det där härliga sättet att jag lever varje ögonblick och tar vara på allt. Utan, livet är kort. Somligas liv tar slut innan de borde. Ibland, som nu, blir det så tydligt att livet är ett vakum just nu, som jag inte kan påverka, utan som bara fortgår och händer. Jag vet ingenting om framtiden och vill väl egentligen inte veta heller. Jag önskar inifrån och ut att det ska gå åt rätt håll snart men det är så himla svårt att fortsätta hoppas ibland. Det tar stopp i min positivitet och då blir det liksom en svart vägg istället. Fan fan fan, vi förtjänar så mycket bättre, så mycket mera än det här. Jag, min fina, lilla mamma, mina systrar och resten av familjen runt omkring förtjänar så oändligt mycket bättre än den här plågsamma ovissheten som ändå bottnar i att vi vet vart det är på väg. Om det ändå kunde gå långsamt i alla fall. Om det kunde vara som det är för andra, såna man hör om?! Såna som lever med sjukdom men klarar sig bra, såna som inte har ont, inte lider, och har många bra år framför sig. Så, allra, allra minst så, borde vi få ha det. Och jag hoppas som sagt att vi ska få det snart. Att det liksom vänder, att vi tar oss runt ett hörn. För här vill jag inte vara. Jag vill inte vara i det här. Det gör ont och gör mig ledsen.