anjaerika

Imorse fick jag hjärtsnörp. Ni vet, när hjärtat fladdrar till sådär snabbt och det känns som att det vrider sig lite inne i bröstet, innan det lugnar ner sig och förstår att det inte kan göra nåt åt nåt ändå, så det är lika bra att fortsätta slå som vanligt. Ett sånt hjärtsnörp. Det finns ju andra oxå, som pågår längre, men då är det -snörp följt av -klappning snarare än bara ett -snörp. Tycker jag. Hur som helst.

Imorse fick jag hjärtsnörp. Varför, undrar ni kanske nu? Jo, för att jag öppnade min mail. Och överst på avsändarlistan stod namnet på ett gammalt ex. Ett ex som jag älskar av hela mitt hjärta fortfarande och önskar så innerligt att jag kunde få ha i mitt liv, men som jag inte får. Jag älskar honom inte med mitt passionshjärta, men med mitt varma, jagskaaldrigglömmadigförduärunderbar-hjärta. Och det gör ont i mig att jag har sårat honom så mycket att jag inte finns i hans såna hjärta. Jag vet att jag finns där, men snarare i fanattdulämnademigochsårademigomochomigentillsjagnästanvardöd-hjärta. Och där vill ju ingen vara.

Så jag fick hjärtsnörp när jag såg hans namn. Har han mailat mig, äntligen? Han, som först tog bort mig på facebook när jag dödade hans hjärta för hundrade gången, och sen inte svarat på min nya vänförfrågan fast jag skickade den för två år sen nu, när jag trodde att vi kanske, kanske skulle kunna höras igen. Han. Har han mailat mig? Har han skrivit till mig, tänkt på mig, kanske, kanske förlåtit mig?

Nej. Det har han inte. Hans email har fått spatt och spammat.