anjaerika

Igår var det bröllop förstår ni. Och ja, jag vet att typ 99,9% av er som läser den här bloggen var där, men tänk på den stackaren som inte var där! Den stackaren måste få en update. Och här kommer den: Det var ljuvligt. Ljuvligt på det där shitvadroligtvihar&shitvadrördaviär&shitvilketpardethärär. Det var helt enkelt rätt så oslagbart. Ni kan ju tänka er. Kanske totalt 50 (jag gissar) utbildade och verksamma musiker/skådisar/musikalartister på ett bröllop där många känner båda och där brudparet är världens grymmaste människor. Då blir det fart på talen och mycket som händer hela tiden. Sådär så att man skrattar och sätter det i halsen samtidigt som man hulkar och näsan rinner. Sådär så att man tittar på Sanna som man sitter mittemot varje gång nån har talat och båda svämmar över varje gång. Och sådär så att det är så mycket kärlek i luften att det nästan är löjligt. Men grejen är att det aldrig blir löjligt. För allting är så innerligt, så ärligt och så rätt. När Patriks pappa håller ett tal och sjunger väl valda delar av det, knappt kan hålla ihop skjortan för att han håller på att spricka av stolthet och sen tar upp hela familjen, som kanske inte är samlad så ofta till vardags längre utan lever på alla möjliga håll, och de tillsammans sjunger en sång till Patrik och Katrin, och hela familjen rinner över. Det är fint. Och jag, som sitter bredvid blir så rörd av att se hur rörd Patrik är, att jag inte kan titta på honom. Då vet man att allt kommer från hjärtat. Och det, det är fint det.

I mitt lilla hjärta svämmade det över flera gånger när Katrins familj höll tal oxå. De är en familj som har bjudit in mig till sig såhär efter katastrofen (även om jag aldrig lyckats ta mig till någon av söndagsmiddagarna, så är jag innerligt tacksam för erbjudandena och jag kommer dyka upp en vacker dag!), och det gjorde på nåt sätt att jag såg mera i deras tal än bara talen till Katrin. Jag såg liksom grejen, att de är en familj som sitter ihop, som finns och som väldigt mycket står pall för varandra och livet. Och det gjorde att det liksom högg ibland. Jag ville inte det, för jag ville vara glad för allt det underbara som pågick, och jag kunde vara det igen väldigt snart. Men det högg ibland. Katrin och Patrik hade det där honnörsbordet som man hade velat ha. Det där vackra, familjefyllda. Och jag vet, jag vet att mitt kommer vara fyllt av annan sorts familj. Men det är klart att det gör ont i mitt hjärta ändå. Det förlåter jag mig själv för att jag tänker på mitt i all lycka och tänker att livet är livet och lycka och sorg får sitta precis bredvid varandra även en sån härlig dag som det var igår. De sitter ju bredvid varandra jämt. Och jag sörjer ju att jag aldrig kommer få precis det. För det skulle jag ju vilja. Så är det.

Så idag då, som rubriken utlovar. Idag har jag försökt packa men fortfarande inte fått ner en enda grej i väskan. Allt ligger fortfarande på golvet, men jag har gott hopp om att jag snart kommer ta tag i mig själv och trycka bort min packångest och bara göra det. Jag brukar ju det. För imorn åker jag ju till Cypern! Äntligen! Till mina älskade flickor... Jag ska inte orda så mycket mera om det, för ni kommer höra tillräckligt om det när jag kommer hem, så vi lämnar det därhän och beger oss istället till studion, för där har jag oxå varit idag! Idag har nämligen jag och Cristian, min ljudtekniker, mixat min skiva! Så nu ska här lyssnas och värderas, höras efter om allt är som det ska, och om det är det, så mastrar vi i slutet av juli! Det är nära nu, och det är ju sjukt overkligt. Jag ska släppa min egna, alldeles egna, skiva. Med mina låtar. Som jag har haft och sjungit för folk till höger och vänster men som man ju inte visste skulle komma ut på det här viset. Men så plötsligt händer det. Och det händer ju långsamt, hela tiden, för det är ju en lång process, men ibland så är det precis nu det känns och då svindlar det. Jag har ju drömt om det här så länge jag har levt och kunnat tänka. En skiva med mig. Herreje. Jag vill tacka livet.

Det här livet som är så mycket. Jag fick en kommentar igår, att "tänk att du kan må så här bra redan", och jag förstår nog vad personen menade. Men jag vet inte hur det annars skulle vara. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva om jag inte hade både och. Om jag inte gick vidare samtidigt som jag sörjer. För då skulle jag ju gå under. Det skulle ju aldrig, aldrig gå. Ibland känner jag det där irrationella, att om jag går vidare så kommer jag längre ifrån och då lämnar jag mamma bakom mig. Och då får jag panik och vill krypa ihop till en boll. Men så klarnar det. Ingenting hamnar längre bort eller närmare för att jag går vidare med mitt liv. Jag har alla mina känslor och minnen i mitt hjärta och det bär jag ju med mig. All min kärlek har jag i mitt hjärta och där kommer den alltid finnas.

Och så ibland, som nu, får jag panik över att jag känner så olika och inte alls vill skriva om mina känslor inför pappa. Men det kan jag inte hjälpa så han måste få stå bredvid i det här just nu. Jag vet inte vad eller hur jag känner och jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag hoppas att det klarnar snart.

Nu ska det klarna på ett betydligt enklare plan. Nu ska nämligen Cypernpackningen ner i Cypernväskan. För om 8,5 timme går Cypernflyget. Så tack för mig för idag.