anjaerika

Det här är ett öppet brev. Till dig, du tjugosexårige unge man som jag dejtade litegrann nu på vårkanten och i början av sommaren. Att gå ut med ditt namn känns onödigt, du kanske vill vara anonym. Så det struntar vi i. Men jag vill ändå adressera dig. Prata lite. Tala ut, skulle man kunna kalla det.

Det har nämligen kommit till min kännedom att du går omkring och tror att jag är kär i dig. Eller, låt mig omformulera. Att du går omkring och är rädd att jag är kär i dig. Och här har vi väl problem nummer ett, känner jag. Att du är rädd för att jag är kär i dig. Vad är det du är rädd för, undrar jag då? Att en människa tycker om dig? Den du är? Gillar dig och liksom vill hänga med dig? Vad i det är det som skrämmer dig?

Problem nummer två. Varför tror du detta? Vad är det som får dig att tro att jag fallit pladask för dig? Är det att det var du som smsade mig som en tok den första tiden? Är det att du körde 50 mil för att träffa mig en helg, trots att jag berättat att jag bara skulle kunna träffa dig en av de tre dagarna du skulle spendera i Göteborg? Är det att du skickat halvnakna bilder på dig själv till mig? (Ok, den första bad jag om, men nummer två, vad var det?*) Eller är det kanske att du bjöd hem mig när jag var i din stad? Något måste det ju vara. Men jag känner mig lite osäker på exakt vad om jag ska vara ärlig.

Och jag skulle vilja klargöra en sak eller två. Vi känner inte varandra. Vi har träffats fyra gånger. Smsat en massa i och för sig, men inte om något djuplodande direkt så det kan väl inte riktigt räknas som underlag för att utveckla kärlek? Eller? Har du genom den kontakt vi haft blivit kär i mig? Nej, jag trodde väl inte det heller. Så varför tror du att jag blivit det i dig?

Jag skrev att jag ville klargöra två saker. Det första är ju att jag inte känner dig, inte vet vem du är, som jag redan skrivit. Det andra är det här: Du förstår, jag har underbara människor i mitt liv. Såna som är roliga, rappa, smarta, finurliga, coola, politiskt medvetna, drömmande, begåvade, framtidsplanerande, spännande, som bjuder på sig själva och som finns där för mig närhelst jag behöver dem. Dessutom är jag själv en av dem. Jag passar in i mitt gäng så att säga. Så för att jag ska bli kär i nån, så måste han ju vara åtminstone några av de där sakerna och dessutom få det att suga till i magen när jag ser på honom. Tycker du att vi har fått den kontakten? Tror du att jag tycker att du är de där sakerna? Har det verkat så? Jag medger villigt att jag tycker att du är (eller var, om jag ska vara ärlig) trevlig, härlig och lättsam att umgås med. Men mer än så? Nej.

Men. Du är ju snygg. Och det kan ju få vilken flicka som helst att tindra med ögonen. Och vilken kille som helst att få hybris, som det verkar. Och här kanske vi har problemet. Att du är snygg, och att jag är trevlig, glad, öppen, intresserad av människor, kan hantera sociala situationer och bryr mig om att den jag umgås med ska trivas i situationen. Så där har vi suttit, du och jag, alla fyra gångerna vi setts. Du snygg (och rätt så trevlig och härlig) och jag som nåt slags socialt underverk. Är det månne det som lett till att du nu tror, och är rädd för, att jag är kär i dig?

Låt mig då hjälpa dig genom att berätta hur det ligger till:

Jag är inte kär i dig.

Så, nu är det ur världen. Skönt ändå.

*Bildskickandet avsåg en rödbränd bringa.