Stopp.

Det är för stort. När jag försöker tänka på hela sanningen är det som att tanken i sig blir så stor att den lägger sig ovanför mitt huvud och tittar ner på mig och säger; nej, jag får inte plats där inne. Och då är det stopp. Då kan jag inte känna alls. Och då blir jag rädd. Och så ligger fokus helt plötsligt på det.
Jag kan bara känna det, inte tänka det. Och det är ovant. Känna det i små bitar i taget. Nu tex, känns det ju inte. Och vad är det då för mening att skriva om det? Jag kan skriva att mitt hjärta slår lite för hårt, att klumpen i halsen aldrig riktigt ger med sig och att kroppen skakar rätt som det är för att den har så mycket känslor som väntar på att komma ut. Men jag kan inte skriva hur det känns.
En människa i taget kan jag sörja. Inte två. Mina känslor säger stopp. Ska jag verkligen behöva sortera i min sorg för att kunna känna den?
En fin människa skrev: Det finns inga fel, det finns inga rätt. Bara andas och lev.

Kommentarer
Postat av: Marielle

Jag är så ledsen för din och dina systrars skull, ingen ska behöva sörja 2st samtidigt.

jag har haft min beskärda del av död de senaste åren, å man kan inte förstå, eller känna på det sätt som man förväntas göra. Men de lever alltid vidare inom en, i ens tankar och i ens hjärta!

Ta hand om dig å dina nära! kramar om

2011-03-12 @ 09:12:35
Postat av: Helena

Trodde inte det var sant det jag hörde. Jag finner inga ord. Vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur det känns. Det vore fel av mig att säga att jag förstår, för det gör jag inte. Så orättvist!!

Ta hand om varandra, du och systrarna!

Kram

2011-03-12 @ 09:28:26
Postat av: victoria

Jag önskar att jag kunde lyfta bort dig från allt det här och sätta dig på en solig stand där inga bekymmer eller sorger fanns. Och göra allting ogjort.

Gör det du måste göra, även om det känns "fel" ibland. Alla förstår varför. Alla alla alla! Och alla vi omkring dig stöttar dig till 100%. Stor kram!

2011-03-13 @ 00:29:32
URL: http://vickelido.blogg.se/
Postat av: Annie

Två?!?!?! Jag vet inte vad som händer, men kramar dig allt jag kan! Skrik, gråt, skapa och tillåt dig att skratta i bland, åt allt det andra fina och vackra som du alltid gläds så mycket åt. Jag skriver en klyscha, men menar den. Men bara om den känns rätt för dig. Annars menar jag den inte, för då stämmer den ju inte... eller nåt.



kramar och kärlek i mängder!

2011-03-13 @ 21:05:06
URL: http://anniesauditorium.blogg.se/
Postat av: Annie

Två?!?! Jag vet inte alls vad som händer, men jag kramar dig allt vad jag kan. Skrik, gråt, skapa och skratta, i bland, när du orkar, åt allt det fina runt omkring dig som du älskar så mycket. Allt låter som en kyscha och det kanske det är också... Menar egentligen bara att jag tänker på dig och skickar tankar och kramar dagligen...



Älskade Erika.



2011-03-13 @ 21:15:27
URL: http://anniesauditorium.blogg.se/
Postat av: maria

Tittar in här då och då. Och jag kan inte alls sätta mig in i hur du känner och har det, men jag förstår att det är tungt! Ingen förtjänar att sörja. Vill bara skicka en stor stor kram! KRAM

2011-03-16 @ 16:16:16
URL: http://amria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0