Kanske för mycket
Det är otroligt många som har hört av sig. Och jag orkar inte tacka alla, höra av mig tillbaka. Men jag är tacksam. Alla ord värmer, på olika sätt. Jag har blivit otroligt förvånad över hur fort det spred sig, sen förstått att oj, nu vet alla det här, även folk jag inte träffat på femton år. Sen har jag hunnit tröttna på hur människor ser ut när de ser på oss när vi är på stan, de som man ser vet men som vi inte känner. Men samtidigt kan man ju inte klandra dem. Hur ska man se ut då? När man vet och uppenbarligen lider med oss, men kanske inte vågar eller vill komma fram. Då ser man lätt plågad ut, och det måste man ju ha rätt till. Men jag förstår plötsligt känslan en vän beskrev en gång, att hon inte ville bli allmän egendom bara för att hon gick igenom nåt svårt. För folk runt omkring kan ju rimligen inte veta exakt var i sorgen tex jag befinner mig. Och då blir det så konstigt när folk kommer fram och vill prata. För just då kanske jag hade det så himla trevligt och inte alls ville bli påmind om eländet. Men som sagt, hur ska de veta det? Det är svårt. Allas stöd är underbart. All medkänsla är vacker. Och allas vetskap är samtidigt märklig och svår att förhålla sig till. Men mest är det fantastiskt med allas stöd. Faktiskt.
Finns det praxis när det gäller sorg? Finns det förväntningar på hur det ska gå till? Jag vet inte. Jag känner bara ofta att jag undrar vad folk ska tycka om mitt sätt att sörja. Och jag önskar att jag inte kände det. Men det gör jag. Jag undrar hur det uppfattas att jag har roligt, att jag ibland vill skämta om allt det makabra redan, och att jag längtar tills jag är inte är så labil att jag vågar kalasa på rödvin utan att riskera att det slutar i tårfest. Eller oxå att jag längtar till rödvinsfest som faktiskt får sluta i tårfest, bara Tobbe är där och kramar mig när det händer. Jag önskar att jag kunde skita i vad jag själv tror att andra ska tro. För det är ju helt meningslöst. Tänk om ingen tycker nånting alls, utan bara vet att alla sörjer olika och att man får hantera allt när man kan och orkar, och får lägga det åt sidan hur ofta man vill?
Imorse när jag vaknade tänkte jag på den dag jag gifter mig. Jag vill ju jättegärna gifta mig. De kommer inte vara där. Och först var det alldeles tomt bredvid mig vid mitt fantasihonnörsbord. (Mitt fantasibord som inte var så fantasifullt, för jag hade helt enkelt kopierat hur Tobbe och Amandas såg ut.. I verkligheten ska jag ha ett eget!) Men. Det var tomt och jag fick den där känslan när bröstkorgen sugs inåt av smärta. Men sen satte jag dit Elin, allra närmast mig. (Egentligen sitter man helt annorlunda va? Bredvid typ brudgummens far eller nåt? Jaja, skit samma.) Jag satte Elin där. Och Ellinor såklart. Sen fylldes det på. Med folk som kunde sitta där som substitutfamilj. Och alla ni som hade en plats där vet ju vilka ni är. Och så alla fina släktingar som har klivit fram under de här svåra veckorna och erbjudit sig att finnas där för oss nu. De kanske oxå kan få platser. Hur som helst så blev mitt honnörsbord stort och åtminstone nästan fullt till slut. Och då fick jag en liten försmak av hur det kommer kännas om ett tag, när det har slutat göra så otroligt ont att tänka på det här. När det har blivit en fin sorg som omsluter hjärtat men inte tar över det helt.
Förlåt om det är för personligt idag. Jag har hjärnan full av det här just nu. Och fick nog av att tänka att man kanske inte bloggar om sånt här. Vad ska jag blogga om då? Allt annat är ju så litet just nu.
Finns det praxis när det gäller sorg? Finns det förväntningar på hur det ska gå till? Jag vet inte. Jag känner bara ofta att jag undrar vad folk ska tycka om mitt sätt att sörja. Och jag önskar att jag inte kände det. Men det gör jag. Jag undrar hur det uppfattas att jag har roligt, att jag ibland vill skämta om allt det makabra redan, och att jag längtar tills jag är inte är så labil att jag vågar kalasa på rödvin utan att riskera att det slutar i tårfest. Eller oxå att jag längtar till rödvinsfest som faktiskt får sluta i tårfest, bara Tobbe är där och kramar mig när det händer. Jag önskar att jag kunde skita i vad jag själv tror att andra ska tro. För det är ju helt meningslöst. Tänk om ingen tycker nånting alls, utan bara vet att alla sörjer olika och att man får hantera allt när man kan och orkar, och får lägga det åt sidan hur ofta man vill?
Jag saknar Cypern jättemycket. Jag saknar mitt liv som det var förut. Jag saknar Astrid Lindgrens Värld och att bada i Nossen fast det är lite för kallt i vattnet. Jag saknar att vakna sådär nöjd och genomglad över en ny dag. Jag saknar att kunna ringa min mamma och säga "Hej det är jag" och höra henne skratta till för att jag alltid sa så när jag ringde henne. Jag vill inte ha så här mycket ledsenhet inom mig. Jag vill inte att det här ska ha hänt. Men det kommer det ju alltid ha gjort nu. Alltid, alla dagar i resten av mitt liv. Det är svårt att förhålla sig till. Jag försöker börja med idag. Nu. Den här lilla stunden. Men så kommer evighetskänslan ibland, och då blir det svårt att andas. Hur ska jag klara mig resten av mitt liv utan min mamma? Och varför sjöng jag inte igenom de där sista sångerna med pappa när jag var där sista gången? De där som bara finns nedskrivna utan noter, som hans pappa brukade sjunga för honom? Vem ska hjälpa mig med det nu?
Imorse när jag vaknade tänkte jag på den dag jag gifter mig. Jag vill ju jättegärna gifta mig. De kommer inte vara där. Och först var det alldeles tomt bredvid mig vid mitt fantasihonnörsbord. (Mitt fantasibord som inte var så fantasifullt, för jag hade helt enkelt kopierat hur Tobbe och Amandas såg ut.. I verkligheten ska jag ha ett eget!) Men. Det var tomt och jag fick den där känslan när bröstkorgen sugs inåt av smärta. Men sen satte jag dit Elin, allra närmast mig. (Egentligen sitter man helt annorlunda va? Bredvid typ brudgummens far eller nåt? Jaja, skit samma.) Jag satte Elin där. Och Ellinor såklart. Sen fylldes det på. Med folk som kunde sitta där som substitutfamilj. Och alla ni som hade en plats där vet ju vilka ni är. Och så alla fina släktingar som har klivit fram under de här svåra veckorna och erbjudit sig att finnas där för oss nu. De kanske oxå kan få platser. Hur som helst så blev mitt honnörsbord stort och åtminstone nästan fullt till slut. Och då fick jag en liten försmak av hur det kommer kännas om ett tag, när det har slutat göra så otroligt ont att tänka på det här. När det har blivit en fin sorg som omsluter hjärtat men inte tar över det helt.
Förlåt om det är för personligt idag. Jag har hjärnan full av det här just nu. Och fick nog av att tänka att man kanske inte bloggar om sånt här. Vad ska jag blogga om då? Allt annat är ju så litet just nu.
Kommentarer
Postat av: victoria
Kära Erika!
Jag skulle bli så glad, om du fick skratta o vara glad dom tillfällen du är just glad och vill skratta!Är det någonting en person behöver - så är det just glada stunder och skratt, just precis när det behövs. Sorgen och smärtan finns ändå, men i det glada stunder man få så måste man få ta tillvara på glädjen, och det ska banne mej ingen få ta ifrån dig, för då giva vi dom på moppo! :)
Varje léende och skratt gör dig gott. Och du förtjänar varenda stund av lycka och glädje.
Kram vickan
Postat av: John Pekkari
Erika det här är helt enormt vackert skrivet om sorg. Så. Jävla. Bra.
Trackback
