anjaerika

Först och främst vill jag tacka Maria, som uppmärksammade mig på att jag tryckt på "Ändra redigerare" här nedanför. Nu ser iaf sidan ut som den brukade när jag ska blogga, så nu kanske även styckeindelningarna ska fungera. "Men! Det har de ju gjort!" kanske ni tänker nu, men det är för att jag har bloggat från mobilen på sista tiden och då är det andra bullar serrni. Andra, jobbigare, bullar, för att skriva mer än sms-långa texter på iPhones tangentbord är ingen höjdare vill jag lova. Så nu hoppas vi att allt är löst och glatt och härligt och att jag aldrig mer behöver få en liten hjärnblödning vid min dator för att allt ser ut som en enda röra.

Så. Detta om detta.

Idag fick jag en insikt. Jag skriver ju ibland om sorgen. Ganska ofta, tror jag. Och idag slog det mig varför. För det är ju inte för att jag så gärna vill att ni ska få läsa om hur jag känner, om och om igen, eller att jag tror att det är så himla intressant heller. Jag har inte vetat varför jag gör det, utan bara känt att jag behöver det. Och så idag, när jag satt i ett inferno av döda-föräldrar-papper som jag måste ta hand om och fick panik och började gråta, men inte kunde gråta så länge för att jag väntade ett samtal från en flyttfirma och inte ville snora dem i örat, så insåg jag att när jag skriver om sorgen så är det för att jag behöver distansiera mig från den. Att sitta mitt i den, ha den i bröstkorgen och i magen och ibland inte veta hur jag ska bära mig åt för att kunna andas genom den, det är, som ni kanske förstår eller vet av egen erfarenhet, jättejobbigt. Men att skriva om den är ju att intellektualisera den. Att tänka den istället för att känna den direkt. Och jag tror att det är därför behovet blir så starkt och jag bara gör det utan att tänka mig för riktigt. För att lätta den där ångestliknande känslan. Den som känns som ångest men inte är det. Den som bara är jättestor och stark sorg.