anjaerika

Idag är det sex månader sedan min mamma dog. Ganska exakt vid den här tidpunkten den dagen ringde jag Tobbe och sa "Jag tror att min mamma kommer dö idag." Några timmar senare var sex av oss som älskar henne mest hos henne och höll henne i handen när hennes liv tog slut. Hon var lugn, och jättefin. Det var helt fruktansvärt, väldigt stilla och väldigt verkligt, trots att det var det mest overkliga som inträffat i mitt liv.

Det gick inte att tänka på då, vad döden innebär. Då vet jag inte om jag hade kunnat fortsätta andas alls. Det gick inte tänka att när döden tar en människa försvinner hon för alltid. Men å andra sidan var det svårt att tänka alls. Det var som att jag bara var känslor. Och med känslorna förstår man på ett annat sätt. Jag minns att jag älskade med hela mig. Det var som att min kärlek försökte omsluta henne så att hon inte skulle vara rädd. Så att hon bara skulle känna det fina i livet precis i slutet. Inget ont, ingen värk, ingen ångest. Bara det vackra, varma, snälla. Att jag, och vi som var där tillsammans, älskade henne.

Det är en oändlighetens tanke och känsla, att min mamma inte kommer tillbaka. Jag kan inte tänka den färdigt, samtidigt som den är hos mig hela tiden. Men runt den ligger hennes kärlek. Och min. Den gör ont nu, men den är lika varm och verklig som när hon levde. Det är den som gör att jag kan ta de där andetagen som tar mig igenom den allra svartaste sorgen.

Jag älskar dig mamma. Och det ska jag göra varje dag, i hela mitt liv. Du är alltid, alltid med mig. Och jag saknar dig så oändligt mycket.