anjaerika

Jag sitter och läser en artikel om kvinnor som förlorat sina män tidigt i livet, och i två av tre av reportagen nämns hur svårt det är att få stöd och hjälp från sjukvården när man varit med om ett sådant trauma. Och det stämmer verkligen. Ingen hjälpte oss förra våren. Ingen vårdpersonal ringde eller erbjöd stöd av något slag. Eller jo, efter att jag ringt mammas sjuksköterska hörde hon av sig en gång till några veckor senare, och frågade hur det gick. Ja, dåligt gick det. Båda våra föräldrar var döda och vi var så chockade att vi inte kunde ta ställning till om vi ville ha hjälp eller inte. Självklart borde vi ha fått krisstöd, även om vi inte fattade det själva!

En av kvinnorna berättar oxå om kaoset i livet tiden efter beskedet, om hur allt snurrade så fort. Och så var det. Och även där var det så märkligt, för ingen lyckades behålla sin professionalitet med oss. Ingen höll huvudet kallt och sa "Japp, jag fixar ett sjukskrivningsintyg till dig, det är ju helt självklart att du inte kan ta dig till din egna vårdcentral nu när du är 80 mil från Göteborg." Utan istället var det besvärligt och omständigt, och jag fick min sjukskrivning lite på nåder och med ett "Såhär gör jag inte egentligen". Nä, egentligen dör inte folks föräldrar med 12 timmars mellanrum heller. Så det var kaos. Och konstigt.

Men så fanns John. Som hade hört att mamma hade dött, och ville ringa för att beklaga det, och råkade ringa precis när jag fått veta att pappa oxå var död. Och han var sådär lugn och stadig som man hade önskat att andra skulle ha varit. Jag minns att det enda jag kunde tänka var "Jag vet inte vad vi ska göra nu, jag vet inte vad vi ska ta oss till", och John var lugn och klar och sa "Jag förstår det, och så kommer det nog vara ett tag nu. Det är ok att du inte vet vad du ska ta dig till, men det kommer bli bättre sen." John behöll lugnet på det sätt som jag önskat att mina chefer och de jag hade kontakt med på sjukhuset hade gjort.

Fast just det, det fanns en till. Henrik på Brunkullans Begravningsbyrå. Han drog inte ens efter andan när jag ringde och sa att jag behövde ordna två begravningar. Han var stilla och lugn och sympatisk och bara hjälpte mig med allt, både i det samtalet och sedan genom hela processen. En människa som har rätt jobb helt enkelt.

Men du John, du ska veta hur ofta jag tänker på dina ord där i telefonen den sjunde mars. "Det är ok att du inte vet, och så kommer det nog vara ett tag nu. Det blir bättre sen." Det blev det. Du hade rätt.