Längtan och saknad.

Just nu tänker jag på skillnaden mellan att längta och att sakna. Min kompis Alex, som gick bort för några år sedan, skulle ha fyllt år idag. Och flera personer har skrivit på hans minnessida på facebook att de längtar efter honom. På nåt sätt känns det som ett hoppfullare ord än saknad. Att längta förutsätter att man ska få träffa personen igen.

Och jag tänkte väldigt mycket på det i våras, när mamma hade dött. Att jag längtade efter henne, snarare än att jag saknade henne, för jag kunde inte och ville inte vänja mig vid tanken att jag inte skulle få träffa henne igen. Men ju längre tiden gått, desto mer känns det som saknad. Jag känner mig ju säker på att hon finns kvar i någon form, hos mig, och jag tror att det kommer innebära att jag får uppleva henne igen, när jag oxå dör. Men jag vet inte hur, och jag tror inte att det blir på det sätt som det var för oss i det här livet. Därför kan jag inte längta efter att träffa henne, för så som hon var, den jag i så fall längtar efter, finns inte. Och kommer aldrig mer göra. Jag kan bara sakna den hon var. Sakna, sakna, sakna, varje dag. Och på onsdag skulle hon ha fyllt 56. Bara 56. Den födelsedagen borde hon ha fått uppleva. Liksom Alex borde ha fått uppleva sin 26:e, 27:e, och idag, 28:e. Ibland är livet svårt att förstå sig på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0