anjaerika

Ikväll slog det mig att jag lever. Jag lever och är lycklig och blickar framåt. Jag andas, är i nuet, jag älskar mitt liv.

Jag vet hur det känns att inte veta hur man ska ta sig framåt, men jag vet inte hur det känns att inte vilja. Jag har aldrig känt att jag inte vill leva. Om något så har jag alltid känt just att jag vill. Oavsett vad som har hänt. Jag vill leva. Och jag gör det. Jag vågar kasta mig ut. Jag vet inte om jag alltid varit sån eller om det kommit nu. Men nu vet jag i alla fall hur det känns att falla handlöst utan att veta när man ska landa eller hur det kommer kännas. Och jag vet att jag klarar det. Jag har klarat det. Då klarar jag allt. Precis vad som helst.