anjaerika

Skrev det här i lördags men lyckades inte publicera det, det var för jobbigt. Idag känns det lättare.

2011 tar slut idag. Mitt märkligaste och svåraste år. Någonsin, hoppas jag. Men det vet man ju inte.

Januari
Jag fyllde 29. Började nytt jobb. Oroade mig för mamma, men hade hopp eftersom hon ansågs stark nog att opereras den 24/1.

Februari
Åkte till Irland för att få klarhet i vad som egentligen hände mellan mig och Noel. Fick fina dagar med honom och det avslut jag behövde.

Mamma låg kvar på sjukhuset, hennes operationssår läkte inte som det skulle. Trivdes på jobbet. Den 27/2 ringde sjuksköterskan Jessica och sa att mamma blivit mycket sämre och att om det var hennes mamma skulle hon åka upp. Så det gjorde jag.

Mars
Första veckan var svår. Mamma hade ont, hela tiden. Jag sov hos henne på sjukhuset. Försökte finnas där, bara vara med henne. Fortfarande visste vi inte hur fort eller långsamt det skulle gå, bara att hon aldrig mer skulle bli frisk och att det handlade om max några månader. Ellinor kom hem från sitt jobb utomlands.

Den 6/3 tog mammas liv slut. Omgiven av människor som älskade henne somnade hon in.

Sen vändes världen upp och ner ännu mera. Samtalet från läkaren kom på morgonen den 7/3. "Jag måste tyvärr meddela att din far har avlidit."

Resten av mars är ett töcken. Jag har minnesfragment av människorna som var hos oss, av hur vi städade mammas lägenhet, hur vi hade ett dubbelmöte med begravningsbyrån eftersom vi hade två begravningar att planera. Av alla som hörde av sig. Ni var så många. Och jag var tacksam för det. Ni värmde mitt hjärta.

Mammas begravning, den 25/3. Enda gången i mitt liv som jag känt "jag klarar inte det här, jag dör här och nu", på riktigt. Det var det svåraste jag nånsin behövt göra. Och jag var och är fortfarande så tacksam till er som kom på mammas begravning bara för min skull. Som fanns där, några rader bakom mig i kyrkan. Jag känner fortfarande er energi i nacken och ryggen när jag tänker på det. Tack. Och tack Line för sången. Och för kramen innan alla kom.

Det enda tydliga, bestående, konstanta minnet i övrigt från mars, är mina systrar. Det känns som att vi satt ihop. Vi tog tag i varandra på köksgolvet på morgonen den sjunde mars och sen släppte vi inte taget.

April
Pappas begravning. Det bisarra i att höra prästen säga nästan exakt samma saker som en vecka tidigare. Skillnaden i sorgen. Vemodet, snarare än den stora, stora saknaden. Orättvisan i att behöva gå igenom det här igen, så snart. Hjälpen utifrån. Tack igen till er alla. Och tack till Mats. Som sjöng så att klockorna stannade. Du gjorde min pappas begravning så vacker.

Tillbaka till Göteborg. Lättnaden i att finnas i ett sammanhang som inte bara var död. Tacksamheten över Tobbe och Amanda som tog hand om mig. Alla vänner som ville finnas där.

Började jobba. Dåligt beslut. Borde ha varit sjukskriven mycket längre. Gick ner på halvtid. Det var bättre, men inte bra.

Sen är det så svårt att minnas. Resten av april, jag vet inte vad jag gjorde. Likadant med maj och juni, jag kan inte se framför mig eller känna vad som hände. Mer än att jag festade för mycket i några veckor, slutade med det och började hos en krispratperson. Det var bra.

Juli
Åkte till Cypern och njöt i en vecka. Bestämde mig för att inte tänka för mycket utan bara vara. Det var så skönt.

Sen är det tomt igen. Lite otäckt att det är det.

Augusti
ALV med Elin och hennes familj. Åh vad bra den parken är. För alla. Där är jag så hemma.

September
Oktober
November
Jobb, ganska mycket stress, mest över att aldrig få vara på ett och samma ställe mer än en vecka. Personlig tränare, mina bäst spenderade pengar på länge. Kände starkare och starkare att mitt jobb inte riktigt var till för mig. Att nån annan borde ha det, som är mera rätt för det.

December
Såg Ellinor på scenen för första gången, på riktigt. hon var fantastisk. Såklart.

Sa upp mig och började planera för nytt jobb.

Mycket oro över hur julen skulle bli utan mamma. Mer ledsenhet i förväg än sen när julen faktiskt kom.

Skriver det här, den 31/12. Gråter om och om igen. Hör av mig till Tobbe och Amanda som tar emot mig med öppna armar. Som alltid.

2011 är sorg, systrar och vänner.