anjaerika

Om 3,5 vecka kommer jag hem! Hurra hurra hurra hurra! Då ska jag aldrig mer åka tusentals mil bort halvårsvis, utan vara mer måttlig och kanske dra på charter med mina vänner eller möjligtvis ta mig en sommar i Småland. Bara så ni vet.

Ni vet när man står på scenen och det helt plötsligt flyger in en stor gräshoppa i ens hår och trasslar in sig? Då får man lite panik och har svårt att hålla fokus, kan man säga.

Sova länge på morgnarna är ju inte heller min grej. Som ni märker smalnar tidsspannet då jag faktiskt kan sova successivt av, och snart (läs nu) kommer vi till slutsatsen att jag är en helt vanlig nattsovarmänniska. Jag behöver gå och lägga mig relativt tidigt för att få sova så mycket som jag behöver. Så enkelt är det. Men när man jobbar kväll för jämnan och dessutom vill träna efter jobbet, då blir det inte alltid så tidig sänggång.

Ja, nu hoppas jag att ni antecknar allt detta, som kommer dyka upp på provet i Erikabildning om ett par veckor.

Nu går jag och äter frukost. Så kanske jag kan jogga på dagen idag istället för ikväll efter jobbet, och på så vis åtminstone säkra den kommande nattens sömn.

Ja här kommer jag och vill bara meddela att gårdagens påstående (som dessvärre publicerades först imorse) fortfarande stämmer. Jag suger på att sova middag.

Och så längtar jag hem.

28 dagar kvar i Turkiet. Det är roligt, vissa av oss i teamet vill inget annat än åka hem snart, andra skulle helst stanna mycket längre. Jag skulle allra helst ta med mig värmen hem och få lite av allt. Men i brist på den möjligheten väljer jag hemresan. Hem till fina Göteborg och alla fina vänner vill jag. Och till mina systrar.

Det här inlägget skrevs igår eftermiddag men ville av nån anledning inte läggas upp. Jag provar igen, orkar inte ändra texten...

Att sova middag är inte min bästa gren. Det konstaterar jag nu för ca 300:e gången, efter att ha legat i min säng ett par timmar utan att få så mycket som en blund.

Däremot är att uppmärksamma ödlor min gren, som ni kanske läste om häromdagen. Idag har jag sett säkert tio stycken, varav en fastnade på bild. Den är inte lika fin som min första ödlebild i sommar, som jag inte minns nu om jag lagt upp här eller bara på fejjan, men den har jag tydligen bara sparad på datorn och den orkar jag inte öppna nu. Så ni får min näst finaste ödlebild.

Varsågoda:

Ibland läser jag den här bloggen: http://ikroppenmin.blogspot.se/?m=1 och gråter en stund. Kristian med sin cancer och sina vackra ord om rädslan, att inte vilja dö men tvingas acceptera att han snart måste det, om kärleken till det liv han levt och människorna i det, det är så fint.

Och så igår eftermiddag läste jag det här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do, det 7 år gamla reportaget om 16-åriga Sebbe som var döende i cancer, ett helt makalöst fint porträtt av sorg, familjekärlek, att dö för ung men att hinna förbereda sig så att man är beredd när det till slut händer, av smärta som till slut är så outhärdlig att man faktiskt inte orkar leva längre.

Jag behöver se andra människors sorg. Se, läsa och höra om andra som känner som jag, så som jag kände innan min mamma skulle dö, och ville ta hennes lilla, svaga kropp i famnen och springa dit där ingen och inget kunde få tag på oss. Så som jag kände den kvällen hon dog och inte förstod hur jag någonsin skulle kunna lämna hennes sida. Så som jag kände på hennes begravning, när jag för första gången i mitt liv tänkte och kände 'det här går inte, jag klarar inte den här sorgen, nu går jag sönder.'

Jag behöver det. Och jag får så mycket fint av det. Som kommentaren på Kristians blogg:

När hjärtat älskat mycket måste det också få sakna mycket.

Älskade mamma, jag älskar och saknar dig så otroligt, outhärdligt mycket.

Mamma, vad som än händer i mitt liv så saknar jag att kunna ringa till dig och berätta om det och få prata av mig, få höra din lugnande röst. Du fattas mig i allt jag gör, jämt.

Älskar dig.

Jaha, tänker ni, vad kan ha hänt i Erikas spännande liv idag då? Jo, det ska jag berätta! Blev precis uppringd av ett okänt turkiskt nummer. Såhär löd samtalet:

(J = jag, O = okänd person)

Ring ring ring!
J: hello?
O: hello?
J: yes, hello?
O: no english, turkish?
J: I don't speak turkish, maybe you have dialed the wrong number.
O: turkish turkish?
J: I don't speak turkish, sorry. I think you have the wrong number.
O: my name is reza. (tror jag han sa)
J: sorry, what's your name?
O: ali.
J: ok, and why have you called me?
O: turkish?
J: no, sorry, I don't speak turkish..
O: oh. bye
J: bye.

Och frågetecknen är som ni förstår många, eller iaf ett par stycken. Varför bytte Reza (?) namn till Ali när jag inte riktigt hörde vad han sa? Varför förstod inte Reza/Ali själv att han hade ringt fel, när han uppenbarligen inte kom fram till någon som han vare sig kände eller som förstod vad han sa?

Förvirring.

Häromdagen vågade jag ta samtalet med en vän som jag tror levde lite för långt in i sina fördomar om invandring och människor som kommer till Sverige. Det var bitvis obekvämt, för jag tror att hen kände sig påhoppad och som att jag överdrev det hen sa, men jag tror verkligen att vi gjorde framsteg till slut. Jag känner som att hen uttrycker sig försiktigare och mer medvetet efter vårt samtal, och kanske beror det inte alls på mig, kanske var hen inte så fördomsfull som jag tror utan uttryckte sig "bara klumpigt", men jag hade ändå ett lyckorus i kroppen efter vårt samtal, som slutade med att hen suckade och sa ja... ja... ja.. med eftertänksam ton. Jag känner som att jag nådde fram och öppnade ett nytt fönster för den här personen att se igenom. Hoppas det stämmer.

Och för mig personligen känner jag att det är en seger jämfört med den gången då en arbetskollega på mitt gamla jobb sa "jag säger bara vad alla tänker" om sitt eget rasistiska uttalande om somalier, och jag i chocken bara fick fram "nej, alla tänker inte alls som du." Det var första gången jag stötte på så tydlig vardagsrasism och jag kunde inte finna mig i situationen. Jag kunde inte tro att en person jag tycker om, kunde tycka och säga så. Så den gången uteblev tyvärr samtalet. Den här gången gick det bättre.

Vet ni hur mycket jag har tänkt på att jag varit en så kass bloggerska på sistone? Jo, så mycket att min hjärna drömde ihop att jag kollade mina inlägg och insåg att jag visst hade bloggat en massa i september, och bara glömt bort det. Så intressant liv har jag, dessutom, att det är vad jag drömmer om.

Nu är det fem veckor kvar här i Turkiet. Jag skrev en lista över saker jag kommer och inte kommer att sakna när jag åker härifrån. Kändes som att jag dels behövde påminna mig om vad som är och har varit bra här, nu när jag mest går och längtar hem och räknar dagar, så att jag njuter av den sista tiden, och dels ville göra tydligt för mig själv vad jag kommer slippa sen, för det vet man ju, att när man sitter därhemma i november och det regnar från sidan och blåser småspik, då kommer man ha glömt varför man nånsin ville lämna solen och värmen. Så jag skrev en lista. Eller ja, två alltså. En av varje. En sak som är högt på saknalistan är ödlorna. Jag tycker att det är så otroligt coolt med ödlor och att man träffar på dem lite varstans här. Oftast är de supersmå, ibland halvstora. Alla är lika coola. Snabba minidinosaurier med inbyggt kamouflage.

I detta nu är det invigning av Teater Aftonstjärnan hemma i Göteborg och jag önskar att jag kunde vara där. Men men, snart! Den 24/10, när jag är alldeles nyhemkommen ska jag vara med i Pekkaris kök, Johns talkshow som han kommer ha där varannan onsdag i höst. Ser fram emot det sjukt mycket!

Jaha, det var det det. Hoppas jag skärper mig nu och bloggar lite oftare. Hej så länge hörrni.

Nu kom jag att tänka på den dagen då Alexander dog. Jag var i Stockholm, hade ett missat samtal och ett meddelande.

"Alexander har blivit skjuten. Polisen säger att han är död."

Så mycket chock som ryms i de korta meningarna. Att de sägs på en telefonsvarare. Att vi än så länge inte riktigt tror att det är sant. För det kan det ju inte vara. Förvirring.

Tiden efteråt minns jag som ett stillsamt kaos på nåt sätt. Fylld av närhet och värme, tårar och skrik. Och så människor som kom från alla håll och höll i vår sorg. Vi, som höll i varandras.

Vissheten, och nånstans lättnaden kring, att vi som stod precis utanför den innersta kretsen inte kunde veta vad de gick igenom utan bara försöka finnas där samtidigt som vi själva sörjde på vårt sätt.

Eller är det en efterkonstruktion jag gjort för att jag förra året var den innersta kretsen och vet nu att ingen som inte är där, mitt i alltings kärna, egentligen kan veta? Jag vet inte. Minns inte.

Men jag minns förvirringen, stressen, kärleken, en fantastiskt vacker begravning och otillräckligheten i att stå bredvid en människa som lider sig sönder och samman.

Tänk ändå, att livet går vidare. Vad som än händer går tiden och vi lever. Ibland är det nästan omöjligt att ta in. Att vi klarar oss och blir hela igen. Det är så självklart och så stort och beundransvärt på samma gång.

Åh, jag vill bara upprepa sossarnas valspråk från 2006 om och om igen.

Alla ska med.

Alla borde få vara med. På lika villkor. Alla. Alla nyanser av hud, alla kvinnor, alla män, alla däremellan, alla sorter. Jag fattar inte varför det görs skillnad på folk. Jag fattar det inte, och att det görs bara dränerar mig på energi ibland.

Alla ska med. Alla, alla, alla.

Här kommer dagens tips: när du känner dig smärt och fin alt. önskar börja känna det; fokusera INTE på den spegelbild av dig själv snett underifrån du kan ana i din iPhone (alt. annan smartphone) -skärm när du sitter med telefonen och skriver. För har du hud under hakan kommer den ligga och se ut som ett fettlager hur mager du än är.

Men! Lagret av hud/fett under hakan är INTE viktigt. Lätt att glömma i dessa tider.

Så, det var all samhällsnyttig och viktig information jag hade att bjuda på idag.

Snart är jag i Göteborg igen. Två dygn kvar.

Ps. Visste ni förresten att Sigge har letat efter mig på morgnarna nu när jag varit borta från Tobbe och Amandas hem i helgen? Det, mina vänner, värmde att höra. Trumfar fjantiga dubbelhaketanken med ca 1000%. Rekommenderar er alla att tänka och känna kärlek istället för tråkiga tankar om er själva. Ds

God morgon. Oj vad tidigt det är, och oj vad konstigt jag har sovit inatt. För andra kvällen i rad var jag trött på gränsen till döende kl 21, och gick och la mig. Tänkte att eftersom jag ändå skulle upp 05.45 för att åka till syrran kunde det ju vara bra att sova tidigt. Men precis som natten innan vaknade jag vid 03.00 och kunde liksom inte komma till ro direkt igen. Igår natt innebar det att jag låg vaken en halvtimme ungefär. Inatt: två timmar! Så när jag äntligen somnande om var det ca 45 minuter tills jag skulle kliva upp. Mmmmm. Kändes gött när klockan ringde det.

Men men, nu är jag på väg. Det känns så skönt att få några dagar med Elin. Och jag längtar så mycket efter att få åka till mammas grav. Det är en ny känsla, jag har inte alls känt någon dragning dit innan, men nu har hon fått sin fina sten och det känns som hennes plats. Jag behöver få komma dit nu medan det är sommar och grönska och jag kan sitta hos henne en stund.

Hej jag har glömt bort bloggen nu när jag är hemma för jag har så mycket annat att göra tex en röst att läka och fint folk att umgås med men jag hoppas och tror att det ska ordna sig snart både på blogg- och röstfronten fast är lite nervig ja inte för bloggen alltså men för rösten godnatt.

Att bo på semesterort och jobba som showartist gör att man ibland missar stora händelser i världen för att man inte har tv, verkligen ingen tidning och knappt nån radio. Som att folk varit på väg till Mars tex, det hade jag missat. Upptäckte det nu på morgonen när mitt twitterflöde exploderade av "DE HAR LANDAT!!!" Mars alltså. Sicken grej. Värsta framtids-scifi-händelsen. Man missar dock inte en enda sekund av att känna efter hur rösten mår. Det gör man oavbrutet, hela tiden, som en annan Malena Ernman. Men nu är jag iaf sjukskriven, min ersättare har kommit, och jag letar biljett för att kunna åka hem och vila. Och kramas med bebisar och deras föräldrar. Det tror jag blir den bästa rehaben. Nu blir det random bild här, känner att vi behöver det denna måndag morgon. Kolla vad jävla fint det är att titta ut från ett berg ner i havet. Man smäller ju av.

Alltså förlåt! Mitt förra inlägg saknar helt radbrytningar! Det gjorde det INTE när jag skrev det, vill jag bara meddela. Måste vara appen som krånglar. Sorry. Hatar själv att läsa sån text. Men nu är det som det är.