Söndagsångest

Det är söndag. Jag har ångest. Det kallas söndagsångest mina vänner. Jag har det inte så ofta men idag kom den krypandes och det får man väl ta. Det är bara så konstigt, för det är en diffus känsla som bara liksom sänker det mentala allmäntillståndet... (ett ord som jag för övrigt älskar, allmäntillstånd. Läkarspråk is the shit) Jag har inte heller hjälpt upp mig själv, utan köttade ner mig med lite Grey's Anatomy oxå som pricken över i.

Och jag tänker och tänker och tänker. Det är som att jag vet med hjärnan hur det är och ska vara nu, men jag vill vill vill inte och då är det svårt att fatta det med kännandet. Fan oxå. Jag fattar inte hur det blev så här. Jag fattar inte att jag inte fattat nåt innan. Det är så jävla konstigt. Sjukt personligt kanske nu, men skit samma. Det är mycket märkligt det som hänt här. Jag har en så himla stark tro på kärleken, jag tror att det kommer komma något, någon, annan till mig, men ibland, som idag när söndagsångesten kommit, så förstår jag det liksom inte. Det känns avlägset, långt borta och inte som nåt jag vill. Jag vill ju tillbaka. Men så blir det inte. Och jag vill ju inte tillbaka, egentligen. Det är ju bara mitt törstande hjärta som fortfarande tror det. Det är bara det att ibland känns det som att hjärtat tar upp mycket mer utrymme inne i kroppen än den utlovade knytnävsstorleken. Det fyller minst hela magen idag, och då blir det som att det hjärtat tror blir mera sant, eftersom det blir så stort. Äh, jag svamlar. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha det som jag trodde att jag hade fått och skulle få ha kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0