För hela Sverige
Det är val snart i Sverige. Och jag ska rösta rödgrönt från Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa. Har inte bestämt mig helt än för exakt vad det blir i vilket val, har varit för borta från verkligheten för att säga säkert än. Så jag måste ta lite tid och sätta in mig i Sverigepolitiken just nu för att veta hur jag ska göra. Men jag vet åt vilket håll det blir, och jag vet att jag hoppas av hela mitt hjärta och med hela min hjärna, att den rödgröna alliansen ska vinna valet nu. Jag vill verkligen inte ha en högerregering i fyra år till i Sverige. Min hjärna exploderar när jag tänker på hur mycket mer som skulle förstöras av det. Jag vill så evinnerligt gärna hitta tillbaka till det Sverige som tar hand om alla sina invånare, där det är viktigare att alla människor får ett värdigt liv än att några får allt de pekar på. Gud, jag orkar inte ens tänka mer på det nu. Jag bara ber till alla högre makter som kan tänkas finnas och till alla människor med rösträtt att verkligen tänka igenom sina beslut och se längre än till de egna behoven när ni lägger era röster. För hela Sverige är en fantastisk slogan. Det är det vi röstar för nu.
Feber?
Jag undrar om jag har feber. Det bränner lite innanför ögonlocken och huvudet är tungt. En fråga man kan ställa sig i min situation är varför inte nån har uppfunnit en AC som levererar bra, fuktig luft som folk inte blir sjuka, hostiga eller hesa av? Den skulle ju bli superpoppis! Konstigt.
Jag tittar på bilder på fejjan från mina vänners ALV-sommar och blir avundsjuk. Det man inte har vet ni, och så resten av den visan. Men det är ju fantastiskt där. Alla människor som man får var nära. Alla barn som man får träffa. Och den svenska sommaren, som ju kanske egentligen för det mesta är lite kass men som ibland är helt fantastisk. Den missar jag i år. Den är nästan slut nu, och här sitter jag och har det varmare än nånsin. I nästan två månader till. Sen. Får jag oxå komma hem och vara nära...
I en annan del av Cypern finns det vattenfall. Vackert.
Tänkte avslutningsvis berätta om min natt. Den var händelserik nämligen.
Gick och la mig rätt sent, och hade oro i magen så sömnen lät vänta på sig. När den äntligen kommit, vid 02-tiden, vaknar jag med ett sånt där skräckfilmsryck ni vet, av att jag tror att Noel är i rummet. Det är nämligen nån som står vid min sängände. Men så ser jag att personen är mycket kortare än Noel, så det är inte han. Det är en skugga. Av nåt. Och eftersom jag tidigare har haft mycket distinkta känslor av att det är nån i min lägenhet är jag helt säker på att det är samma spöke som förr. Detta skrämmer mig och gör att jag ligger och darrar lite i min säng en stund. Precis när jag börjat slappna av drar grannen igång efterfesten. Klockan är nu 02.30. Till 03.15 ligger jag och stoppar i öronproppar, lägger kuddar över huvudet, försöker förlika mig med ljudet och kastar mig fram och tillbaka i sängen, allt utan framgång. Till slut klär jag på mig och går runt huset för att snacka med grannen. Det tar tid att hitta rätt lägenhet och sen hitta en människa som öppnar och stänger av musiken, men till slut går det. 03.45 kryper jag åter till kojs. Varvar ner igen och slumrar så sakteliga in. 04.15 ringer telefonen, från ett engelskt nummer... En man med fullkomligt obegriplig engelska pratar med ljusets hastighet om nåt slags erbjudande. Jag säger att jag inte förstår och lägger på. Det ringer igen och min vän Steven (för er som känner mig sen länge är det inte Steve utan en kille som bott här i Ayia Napa i sommar) försöker förställa rösten och lura mig att han är nån annan. Det går sådär. Han är full och dessutom en dålig skådis. Samtalet innan var tydligen från hans vän som utnämnt sig själv till superimitatör av den irlänska accenten, och ville få tag i Noel för att luras lite. Då Noel inte svarade i sin telefon ringdes det alltså till mig istället. Underbart. Men! Av alla störningsmoment under denna natt var det sista helt klart det bästa och mest välkomna, då allt det andra gjort mig antingen förbannad eller rädd. Det gjorde mig iaf glad... Till slut, vid 05-tiden, somnar jag/svimmar av utmattning. Ayia Napa. Livet här är inte som hemma, så enkelt är det.
Puss och kram, nu borde jag gå hem och sova bort min feber.
Vätska
3 liter vatten
1 liter mjölk
3 liter juice
0,5 liter cola
0,5 liter citronsaft
0,2 liter hostmedicin
0,2 liter vodka
0,1 liter rom
har jag i mitt kylskåp. I min frys har jag is.
Samma gamla visa
Tvätten är klar, jag är klar, jag ska hem till min AC och kyla ner mig. Jag längtar tills på söndag då det enligt cypriotiska utsagor ska bli kallare här. Kanhända att det är marginella skillnader det handlar om, men allt är välkommet i mitt överhettade liv. Skriver fort och rappt, ty det är mycket urin i min blåsa för närvarande.
Jag har lyckats hålla tankarna i schack över natten och under morgonen och det är skönt.
Jag saknar mitt hem. Min lägenhet. Där det finns saker som är mina, och vänner som är gamla i närheten. Och visst vill man alltid ha det man inte har, för när jag åker härifrån kommer jag sakna teamet, ön, människorna, pulsen och den avslappnade livsstilen. Det vet jag. Men just nu vill jag sova i min säng och dricka kaffe latte på Espresso House. Eller vin hos John och Frida. Eller lägga pussel hos Line. Eller bara ligga i soffan hos Tobbe och Amanda.
Nu är det dags att gå hem och kissa.
Som alternativ till dagens bild kommer här dagens tips: att förvara sitt lakan (det man har över sig när man sover, kallat täcke hemma i Sverige eftersom det är av tjockare sort) i kylskåpet under dagen så att man får lägga sig i kyla på kvällen. Helt underbart kan jag tala om.
En konstig dag
Idag har varit en mycket underlig dag. Jag kastades ner i ett hål på förmiddagen, som jag sedan spenderade större delen av dagen med att ta mig ur. Och fick hjälp av min älskade, älskade storasyster samt Irland. Det är fint att ha människor att luta sig mot. Och ibland överraskande hur mycket man faktiskt kan luta sig. Jag har ju lite svårt för det i allmänhet (om man bortser från att ringa storasystern då, där finns ingen spärr som tur är...) Har väldigt lätt för att stå och låta andra luta sig på mig om de vill, men att be om hjälp själv, det är lite klurigare. Och jag vet inte varför egentligen, för jag tycker absolut att man ska göra det när man behöver eller vill, men, det är alltså lättare sagt än gjort. Men idag behövde jag det så mycket att jag inte tänkte efter utan bara gjorde. Och fick stadigt stöd. Värme och distraktion, en hand genom håret, klapp på armen och pussar i pannan och tinningen. Sådär så att det känns i hela kroppen att man inte är ensam. Det var skönt.
Och nu känns det lite lättare. Jag är inte lika orolig. Jag hoppas att det kommer hålla i sig. För det är ju så evinnerligt onödigt att oroa sig, inget blir bättre av det. Men ändå gör jag det så mycket. Så himla, himla mycket. Svårt att styra hjärnan... Men jag ska försöka lite.
Det här är väl ett sånt där inlägg som jag får be om ursäkt för kryptismen i, men ni vet väl hur det är vid det här laget. Puss och kram till er i alla fall.
Och en dagens!
Ett smakprov för er som kanske kommer hit, ett kolla vad ni missar för er som inte kommer!
Produktiv!
Idag ska inlägget inte försvinna, det vill jag bara börja med att säga. Så.
Och idag har jag varit produktiv! Skrivit två texter till min föreställning, så nu har jag totalt tre! Tänker att jag kanske ska ha sex-sju stycken, som får bli som monologer mellan mina visor, och jag har haft värsta ångesten för att skriva dem för jag har inte vetat vad jag ska skriva om. Men så satte jag bara igång häromkvällen och det gick över förväntan! Jag har ju så sjukt mycket tankar om saker och ting att det var bara att välja nåt som jag tänker mycket på, och skriva... Sen ska allt detta skickas till min tilltänkte regissör, som ska få kolla och se om han tycker att det duger eller om vi ska jobba på texterna tillsammans.
Söker ju fortfarande producent med ljus och lykta så om nån hör nåt, säg till! Har en tjej som jag kanske har på g, men att kanske ha nån på g i den här branschen, det kan man inte lita på. Saker händer och vänder med rasande fart förstår ni.
Nu ska jag träffa Irland. Hej hej.
Satan!
Jag hade skrivit ett inlägg. Det hade jag. Sen gick det åt helvete med internetanslutningen när jag tryckte på publicera, så det försvann. Summan av kardemumman var att det är varmt som fan, och det blir bara värre och värre. Och att jag inte kan tänka för att det är så varmt, så inlägget fick handla om enbart det. Avslutningsvis beskrev jag hur jag sover, men det känns trist nu när det inte var spontant, så ni får hitta på nån egen mental bild av mig i en säng på ett sjukt varmt Cypern. Hej och godnatt. Jag hatar när inlägg försvinner.
Bastun
Hej. Cypern - en bastu. Så skulle det kunna stå i resebyråernas information om vad Cypern är för slags ställe i augusti månad. Det är nämligen sant. Idag stannade min termometer på 40 grader. I skuggan. Och luftfuktigheten låg på ca 85%. Man kan inte tänka klart, man kan inte tänka på nåt annat än värmen, och man vill inget annat än att bosätta sig i sitt kylskåp. Men jag har ett sånt där halvt kylskåp så jag får inte plats i mitt.
Istället har jag svettats obarmhärtiga mängder och på allvar börjat längta till den regniga höst som väntar mig när jag kommer hem till Götet om, idag, exakt 8 veckor! Jag ska ha på mig alla mina efterlängtade kläder som ligger nedpackade och undangömda och kanske inte alls trivs med tillvaron som den är nu. Det ska de få göra när jag kommer hem. De ska få komma ut på promenad med mig och alla mina lika efterlängtade skor som mött samma sommaröde, mitt källarförråd. Och jag ska inte svettas utan vara sval och härlig och ha vattenfast mascara av en helt annan anledning än nu. Nu har jag den för att svett oxå är vatten och drar med sig mascara i fallet från pannan mot marken. Då ska jag ha den för att kunna vända ansiktet mot himlen och bara njuta av kallt vatten som droppar ner över mig. Och jag VET. Jag vet att jag kommer klaga på regnet då när jag står där och väntar på spårvagnen och det både blåser och regnar från sidan på ett sätt som inget paraply kan hjälpa en mot, jag vet det. Men nu. När jag bor i sjuklig värme och min hjärna slutar fungera på grund av den, så längtar jag till regnGötet och tror litegrann i alla fall att jag kommer uppskatta det.
Och lika bra är väl det. Ska man ha en grön ö i sitt liv kommer man ju få uppleva en del regndagar. Och jag vet att jag springer ifrån mig själv och honom och nuet nu och drömmer. Men han kan ändå inte svenska så han kan i alla fall inte få panik över att jag skriver just det här, just nu. Och egentligen är det ju det han vill ändå. Och det är därför han har sån panik. Så jag struntar i att jag bara ska leva i nuet och drömmer en liten dröm om regn på Irland i, november kanske?
Den gröna ön och jag. På minisemester.
Nuet
Vi lever i nuet. Vi lever här och nu. Och ändå måste man ju såklart tänka på det som kommer sen. Det måste man ju. Men jag vill njuta här och nu. Och jag får det, som det är just här och just nu i alla fall. Han tänkte vara smart och resonabel och inte känna med känslorna utan tänka med hjärnan för att vara hjärteförsiktig och logisk. Men så ändrade han sig. Nu njuter jag. Vi. Jag vet inte om jag är överkörd men det känns inte så. Jag är extremt ärlig med mina känslor och ger det jag har. Och får det jag vill ha, så det kan väl inte vara fel? Jag får ögon som ser på mig med leenden i och en varm, och lite klibbig, arm att vakna på.
Ni, ni får en bild. Gamla dagens, fast det blir nog bara idag om jag känner mig själv rätt, för här i overkligheten kan man inte blogga varje dag.
Ovan molnen!
I am superwoman
Hej på er. Tänkte berätta om en liten sak som hände mig igår och i denna berättelse utnämna mig själv till superkvinnan. Superkvinnan, det är hon med snabba reflexer och mycket stolthet. Med starka armmuskler och mål i mun. Jag med andra ord.
Jag var under gårdagskvällen och -natten ute och dansade på ett danspalats kallat Bedrock, vilket ligger i min tillfälliga hemort Ayia Napa. Och jag dansade så att svetten lackade, hade sjukt roligt och njöt av att släppa loss så det stod härliga till. Detta misstolkades tyvärr av en mindre begåvad herre som att jag ville att han skulle dra sitt finger längs med hela mitten av min bakdel, även kallad stjärtskåran. Då! Slog superkvinnan i mig till. Hon som aldrig riktigt hunnit med att vakna under liknande incidenter i mitt liv, hon var där, just då. Jag fick tag i äckeljävelns hand, drog mig runt och vred om hans hand, tryckte till honom rakt bakåt mot ett barbord och tog med andra handen tag om hans högra överarm och borrade in mina naglar så långt in det bara gick, allt medan jag skrek åt honom, först på svenska och sedan på engelska att han är ett jävla äckel som inte har nån rätt att ta på min kropp. Sen dansade jag vidare. Jag är superkvinnan. Som finner sig i situationer och löser dem efter bästa förmåga. Jag träffade på samma as senare på kvällen varpå han sa: I italian, no english. I am boy, och ryckte på axlarna. Det var alltså ursäkten. Att han är pojke. Dra åt helvete ditt jävla äckel till människa som tror att du får ta på min kropp för att du är pojke och jag är flicka. Jag hoppas att du brinner nånstans. Fan ta dig.
Idag har jag solat på stranden, det var trevligt. Och nu ska jag göra nordisk show! Heja mig!
Klipphopp!
Hurra för mig! Idag har jag hoppat från en elva meter hög klippa rakt ner i det turkosa havet!!! Ååååååå vad härligt och läskigt och fantastiskt det var! Jag stod i typ tio minuter och tvekade, precis som sist när vi hoppade från klippor, och då var det dessutom lägre, OCH jag höll en stor stark kille i handen. Idag gjorde jag det själv! Så himla stolt över mig själv. Egentligen finns det ju ingen logik i att jag skulle klara fallet bättre med en Irländare som håller mig i handen, men det var iaf lite mindre läskigt då. Men idag! Bara jag, tjoho! Vi var på moppeutflykt med teamet och jag hade hyrt en egen lite moppe som jag körde omkring på. Kände mig cool och snygg och som att här kommer jag och tar livet med storm liksom. Konstigt att man kan få så mycket känsla av en liten moped på en liten ö. Men så var det!
Annars då? Jo, jag har lite mera tålamod nu. Vet lite mer, hoppas kanske ännu mer. Svårt att leva är det, men bättre än alternativet om ni frågar mig. Jag älskar livet ju. Och kanske att folk tycker att jag ödslar tid på onödigheter nu, men jag tror inte det. Jag tror att det är värt det. Jag tror ju, äntligen igen efter en ganska lång svacka, att kärleken är värd det mesta. Den är ju själva essensen. Jag tror och hoppas och har tålamod. Just nu.
Och jag har fina, fina människor här på Cypern. Som jag jobbar och lever livet med. Åh vad jag är glad att jag hamnade just här, just nu, med just dem!
Jag lever bara nu. Det är svårt att minnas ibland, men så himla självklart egentligen. Nu. Livet är fint hörrni.
Jag och flickorna!
Tålamod?
Jag vet inte om jag har så mkt tålamod. Kanske om jag vet vad som komma skall, men kanske inte när jag inte har koll. Vissa kanske tror att jag vet vad som komma skall, men så är ju icke fallet. Alltså har jag dåligt tålamod. Mitt i hemlängtan och härliga tider här, allt är förvirrat och fram och tillbaka hela tiden, men man vänjer sig ju vid allt, även detta. Att inte veta och vilja allt samtidigt, det börjar bli vardag nu. Men jag tror nånstans i mitt hjärta att jag väntar på nåt gott. Annars hade jag nog slutat vänta vid det här laget. Tålamodet, ni vet. Det dåliga alltså. Den som lever får se, det vet ni. Hej och godnatt.
Bilder på fejjan
Äntligen lägger jag upp lite bilder på fejjan från min sommar på Cypern! Har liksom inte orkat riktigt innan, men nu kände jag att det är dags. Apropå dags så är dagsformen god. Jag trodde att jag skulle vilja gå ut idag men det vill jag inte, problem som kändes stora i eftermiddags är mindre nu, och jag försöker hitta balans och lite distans här i livet och Ayia Napaniken som råder ibland. Och för er som följer mina förvirrade inlägg om mitt förvirrade kärleksliv, så lovar jag att sluta tjata snart, för man kan inte åka berg- och dalbana hur många gånger som helst och fortfarande tycka att det är kul. Och jag tror att de värsta svängarna är över. Men, man ska aldrig säga aldrig i detta liv. Men jag hoppas på tålamod, tillit och insiktsfullhet, jag tror det är nyckeln till frihet. Kolla in fejjan så får ni se lite av hur jag har haft det och fortfarande har det. Puss och kram och godnatt.
Hemlängtan
Jag längtar hem! Sitter och tittar på fejjanbilder på en massa fint folk hemifrån och vill tillbaka till mitt vanliga liv helt plötsligt! Åh, alla är så fina och så gamla i mitt hjärta, jag saknar er!
Och här på Cypern är ju livet dramatiskt så det förslår så lite Göteborgsvardag skulle inte skada själen eller hjärtat. Jag undrar hur det ska bli med allt, det gör jag allt.
Men nu ska jag nog sova lite tror jag. Bara cykla hem först. Imorn är det grillfest, det blir gött.
Chat
Facebook. Det är en gåva till mitt liv. Att chatta med långtbortavänner på fejjan gör mig gladare och vidgar min värld lite. Här är allt så litet att det som händer blir gigantiskt stort. Och det är ju det oxå, på ett sätt. För jag vill det inte. Men resten av livet och världen finns oxå kvar. Idag fokuserar jag på det.
