anjaerika

Min lista tycker att jag ska tänka på min favoritfödelsedag. Det vet jag inte riktigt vilken det skulle vara, de är alla fyllda av vänner och kärlek. Men egentligen är nog min favorit den som ska komma, för jag ser alltid fram emot min födelsedag så mkt, och planerar och bjuder in folk, gör reklam för den och påminner, så att ingen ska kunna glömma den utan fira mig som bara den! Inte så att man behöver ge mig en present eller så, jag vill bara ha en dag som är min och som alla andra oxå tycker är min, iaf när de är med mig... Så glöm för allt i världen inte den 12 januari, för då fyller jag år!

Har jag sagt att jag smittade hela familjen med vinterkräkan? Grattis och god jul på er sa jag och sen kräktes de ikapp. Gött.

Kort och koncist. Inte varje dag man får ett sånt inlägg hos mig. Men nu så. Ska jag leka med barn. Hej hej.

Men. Att välja ETT favoritminne ur sitt liv är ju sjukt. Vad ska det vara liksom? Livet är ju alltid nytt, starka känslor kommer ju och går för allt man upplever, hur ska man kunna välja en favoritstund? Så jag bestämmer mig här och nu för att ge er ett axplock. Några saker jag minns och gillar mycket.

Som när jag, åtta år gammal, var så nyfiken på hur min lågstadielärarinnas hus såg ut inuti (vi bodde nästan grannar) att jag klädde ut mig i mammas kjol, väst och klackskor samt stal hennes rouge och smorde in hela ansiktet med, lånade pappas portfölj, fyllde den med böcker och tågade iväg för att spela bokförsäljare och på så sätt få komma in och ta mig en titt.

Eller när killen som jag, då sexton år gammal, hade varit kär i i två och ett halvt år äntligen gav med sig, struntade i åldersskillnaden och drog med mig in bakom banken i Hammarstrand och hånglade upp mig.

Eller när jag fick jobb på Astrid Lindgrens Värld för första gången. Gud vad jag hade längtat efter att få jobba där.

När jag flyttade till London. Grät ögonen ur mig på planet dit men blev en fisk i ett vatten i världens bästa stad från första dagen. Världens bästa au pairfamilj, världens bästa vän som flyttade dit efter några månader, världens bästa danslärare på Pineapple Dance Studios och världens bästa musikaler. Och så Steve. Som var världens bästa kille länge sen.

När jag fick veta att Doris inte skulle dö utan överleva.

När jag kom till Vimmerby i somras och skulle få gå på Tobbe och Amandas bröllop.

När jag fick veta att det var klart. Att jag ska få släppa min skiva. På riktigt.

Som ni märker kan det bli en lång lista. Varför välja en favorit när man kan ha många? Min lärare släppte för övrigt in mig och jag fick kika på hennes hem. Hon var mycket pedagogisk och spelade med i min charad. Ljuvligt. Killen bakom banken var min kille i över ett år sen, Astrid Lindgrens Värld min arbetsplats i tre år och kommer nog bli det igen nån dag får jag hoppas, London finns för alltid i mitt hjärta liksom Steve, Doris, Tobbe, Amanda och Gunnar som hjälpt mig till skivkontrakt. Och många andra såklart. Fina minnen, fint nu. Jag har det fint. Och hoppas få minnas den här tiden som är nu som ett gupp, en svacka, som går över snart och sen lever vi länge på riktigt, både uppåt och neråt, allihopa.

Hur vackert är inte Östersund om vintern? Fint minne som blir nytt varje år.

Efter Svenska Manskören Boyz In Loves julkonsert gick vi ut och åt och jag fick umgänge med tex fantastiska Katrin som är ett ljus i mitt liv.

Fick även njuta av dessa tre underbara gossars sällskap. Underbart!

Tack för idag.

Jag och Fredrik hade träffats ett tag. Om vi tyckte att vi var tillsammans eller inte vet jag inte riktigt, för vi hade inte sagt det tror jag, men vi ringde varandra varje dag, sågs så ofta vi kunde, och höll varandra i händerna. Fint, och otroligt oskuldsfullt. Jag var purung och purfärsk i kärleksvärlden och längtade efter att få fatta hur det kändes att kyssa nån. Tretton år. Lilla jag.

Det hade varit skolavslutning på dagen, och på kvällen kom han från stan (Östersund, den enda staden i Jämtland..) till Stugun och vi gick tillsammans på den årliga Stugumarknaden där man kunde köpa lotter, dansa till dansband på en för kvällen uppbyggd dansbana, och dricka öl om man var vuxen. Det var inte vi. Vi gick runt där och höll varandra i händerna och träffade folk vi kände. Det var ganska kul men inte jätte. Jag hade på mig min fina varma tröja, som var av norsk ull och mönsterstickad. Och så hade jag jeans, för då hade det precis börjat säljas tjejjeans i min storlek som var tillräckligt långa. Livet som lång och gänglig tös var inte alltid en modemässig dans på rosor... Men vi gick i alla fall, Fredrik och jag, runt på Stugumarknaden och höll i varandras händer. Efter ett tag tyckte vi att vi hade gjort marknaden och gick en lite längre sväng. Ner till älven, där vi satte oss på marken, med korslagda ben, mittemot varandra och pratade. Om våra liv, om våra föräldrar, och säkert om en massa mer som jag har glömt nu. Och jag pratade och pratade och pratade för jag var så himla nervös. Men så på nåt sätt så styrdes samtalet in på eskimåer. Och på hur vi båda hade hört att de pussas genom att gnugga näsorna mot varandra, men att ingen av oss visste varför. Men att det måste ju gå till ungefär... Ja, och så gnuggade vi näsorna mot varandra. Och sen kysstes vi. Lätt och försiktigt och trevande såklart, för åtminstone jag visste ju ingenting om hur man skulle göra. Sen kom vi in i det lite mera och tungorna fick vara med. Och det var inte ett dugg så som det beskrivs i böcker, ingenting runtomkring mig försvann; jag hörde fortfarande dansbandets gungande rytmer från dansbanan, jag kände att jag höll på att bli blöt i rumpan av att sitta på marken, och gick alltså inte upp i det alls, så som det stått att man skulle göra. För våra tungor var för stora och våra tänder i vägen. Jag försökte njuta och vara i det, men hur lätt är det när tungan helt plötsligt blir sandpapper och man inte fattar vart allt saliv tagit vägen? Jag var snustorr i munnen, kunde knappt andas, men satt ju på marken i månskenet och fick min första kyss av min första pojkvän så jag ville ju inte, kunde ju inte, sluta. Så jag kysste honom med min sandpappermun och hoppades att han inte skulle märka nåt. Och vi kysstes länge. Till slut var jag tvungen att säga nåt. Att jag var lite torr i munnen. Och fick knappt fram orden för att tungan fastnade i gommen. Då skrattade han och sa att det kanske var för att allt saliv var i hans mun. Hur det gick till att jag, likt ett lamadjur, lyckades spotta in allt mitt saliv i hans mun, vet jag än idag inte, men det var hur som helst otroligt skönt att vi kunde prata om det. Säga till varann att det här var fint men nu måste jag dricka vatten. Eller spotta, i hans fall.

Så kom och gick min första kyss. I juni 1995. Med Fredrik, vars efternamn, men inte salivsmak, jag har glömt. Hoppas att det ena tar ut det andra och att jag är förlåten i universum för mitt selektiva minne.

Men. Andra drömmar då. Jag tänkte faktiskt häromdagen att jag just nu får precis det jag drömt om. Inte allt samtidigt, och kanske inte allt allt heller, men jag får många bra saker. Jag ska få ge ut min skiva, nåt jag drömt om så länge jag kan minnas. Första gången jag tänkte det var jag väl fyra år tror jag. Och nu händer det. Min skiva, med min musik, som folk kommer kunna köpa och lyssna på! Helt makalöst. Och att jag dessutom får spela in den med helt sjukt begåvade musiker är ju en stor, stor prick över mitt i... Och mera saker jag får är ett jobb där jag får sjunga och spela och träffa människor, och få gott om pengar för det (inte alltid en självklarhet i min värld), samtidigt som jag kommer vara ledig en hel del, och planera för min egna turné som ju ska komma framöver. Jag har, som jag nämnde för inte alltför länge sen, många fina vänner som finns hos mig och runt mig och min mamma är i skrivande stund på väg mot min syster, dit jag oxå ska så fort magen tillåter, för att fira jul! Det är gott att leva precis just nu. Det blev inte så mycket om framtidsdrömmar kanske, mer som sånt jag velat ha och som kommer nu, men det är väl helt fantastiskt att kunna skriva så?! Att livet blir som man har önskat.

Och sen drömmer jag om kärlek oxå. Det kommer jag inte ifrån. Det vill jag inte komma ifrån. Och förr eller senare kommer den. Till mig.

Det gör mig så ledsen att vårt samhälle ser ut så att en tjej inte vet om hon blivit utsatt för ett övergrepp, och att en kille tydligen inte heller vet om han utfört ett. Vad har han för bild, för fostran, på det sexuella planet om han kan tro att det han gjorde var ok? Är bilden av den sexuellt passiva kvinnan så starkt cementerad att man kan tro att det är ok när man knullar nån som sover? Som inte reagerar och som inte visar tecken på att vilja? Jag blir förtvivlad. Förtvivlad för dig som blivit utsatt för det här men, just då i alla fall, inte kunnat avgöra vad det var eller hur du ska känna inför det. Förtvivlad för att du är så långt ifrån ensam om att ha haft den här typen av upplevelse. Och förtvivlad för att gränsen ligger alldeles för långt bort från dig, från oss tjejer, när det gäller att avgöra vad som är ok eller inte. Det ÄR en våldtäkt, det är alldeles uppenbart, men jag förstår om du inte trott det eller inte vetat hur du ska göra med dina känslor. För att din sexuella fostran inte har handlat om dig. Gränsen för våra känslor inför sex ligger närmare den vi ligger med än oss själva. Ska man dra det till sin spets så är vi invaggade i att ge njutning, fejka en orgasm om den inte kommer, underkasta oss det han vill, och i att sexet är slut när han har kommit. Var finns vi i det? Vår gräns måste flyttas närmare oss. Den ska ligga där vi kan avgöra vad vi vill enbart för vår egen skull och inte för hans. Den ska vara vår och bara bli hans om han blir inbjuden att gå över den. Den ska inte vara så suddig att han kan tro, eller låtsas att han tror, vilket det nu må vara, att det är ok att knulla nån som sover och inte kan vakna.

Till sist vill jag bara be om ursäkt för den otroliga heteronormativitet jag beskriver och spär på med det jag skriver, men den sidan kanske vi får ta upp en annan gång, i ett annat inlägg.

Det är tisdagmorgon och jag läser en länk på facebook som heter prataomdet.se. En sida där människor, mest tjejer av det jag läst hittills, skriver om sina upplevelser av sexuella övergrepp, gränsdragningar och svårigheterna kring det. Och jag blir ledsen och förtvivlad. Bland annat det här läser jag: http://prataomdet.se/2010/12/20/anonym-pratar-om-det-3/#comment-193 och bestämmer mig för att kommentera. Och det är en viktig fråga, så nu får ni oxå läsa hennes berättelse om ni vill, och mitt svar om ni vill. Mitt svar kommer här nedan:

Det gör mig så ledsen att vårt samhälle ser ut så att en tjej inte vet om hon blivit utsatt för ett övergrepp, och att en kille tydligen inte heller vet om han utfört ett. Vad har han för bild, för fostran, på det sexuella planet om han kan tro att det han gjorde var ok? Är bilden av den sexuellt passiva kvinnan så starkt cementerad att man kan tro att det är ok när man knullar nån som sover? Som inte reagerar och som inte visar tecken på att vilja? Jag blir förtvivlad. Förtvivlad för dig som blivit utsatt för det här men, just då i alla fall, inte kunnat avgöra vad det var eller hur du ska känna inför det. Förtvivlad för att du är så långt ifrån ensam om att ha haft den här typen av upplevelse. Och förtvivlad för att gränsen ligger alldeles för långt bort från dig, från oss tjejer, när det gäller att avgöra vad som är ok eller inte. Det ÄR en våldtäkt, det är alldeles uppenbart, men jag förstår om du inte trott det eller inte vetat hur du ska göra med dina känslor. För att din sexuella fostran inte har handlat om dig. Gränsen för våra känslor inför sex ligger närmare den vi ligger med än oss själva. Ska man dra det till sin spets så är vi invaggade i att ge njutning, fejka en orgasm om den inte kommer, underkasta oss det han vill, och i att sexet är slut när han har kommit. Var finns vi i det? Vår gräns måste flyttas närmare oss. Den ska ligga där vi kan avgöra vad vi vill enbart för vår egen skull och inte för hans. Den ska vara vår och bara bli hans om han blir inbjuden att gå över den. Den ska inte vara så suddig att han kan tro, eller låtsas att han tror, vilket det nu må vara, att det är ok att knulla nån som sover och inte kan vakna.

Till sist vill jag bara be om ursäkt för den otroliga heteronormativitet jag beskriver och spär på med det jag skriver, men den sidan kanske vi får ta upp en annan gång, i ett annat inlägg.

Och så dagens då. Den är tråkig. Kläder igen. Det är ju underbart roligt med kläder, men att berätta om dem är ju lite meningslöst. De ska ju upplevas, kännas, ses! Men men. Tights, grå daraperad klänning och skinnkavaj. Varför berättar jag när jag inte vill? Det vet man inte riktigt. Kanske är mitt 'vän av ordning'-drag. Jag gör som jag har sagt liksom.

Ungefär hälften av mina vänner är inte hemma. De är på semester på en härlig kanarieö och jag ville följa med men kunde inte. Och då bestämde sig universum för att ge mig allt jag vill ha istället, som kompensation så att säga. Jag har fått spela in min musik med helt sjukt begåvade musiker och nästan gråtit av lycka när jag lyssnat på resultatet. Jag har fått upplyftande besked om min mamma som gör det otroligt mycket lättare att leva. Jag har fått gå på århundradets bästa konsert med den enda artist jag nånsin kallat idol eller nåt åt det hållet, Robyn. Att jag dessutom fick biljetten bara en vecka innan var liksom som den fluffigaste grädden på moset man kan tänka sig. Jag har även fått tillbaka några andra vänner, som oxå varit utomlands, fast på andra öar, och som förgyllt mina dagar och kvällar. Och nu ska jag snart gå på hypad julkonsert med Svenska Manskören Boyz in Love. Det har varit en alltigenom bra vecka helt enkelt, och imorgon börjar en ny med att de saknade vännerna återvänder hem och värmer mitt liv.

Det går inte säga det nog många gånger. Man ska uppskatta livet när det är bra. Lagra det göttiga liksom.

En bild som summa av kardemumman, ska se om det går att hitta nåt bra....

Hade inte lagt in fler bilder från kameran, så det fick bli en till suddig Robyn. Håll till godo! Nu går jag på konsert.

Och just idag är det ju nåt fint i den, för jag köpte en Robynväska igår på konserten som fortfarande ligger kvar!! Don't fuckin tell me what to do-väskan. Jag gillarn. Nycklar, försvarets hudsalva, min superfina cerisa plånbok, läppglans i varienrande färg beroende på dag, just idag beige, mobilen med tillhörande värdelösa hörlurar. Och så biljetten från igår. Den som jag funderar på att typ rama in. Känns som att jag måste konservera känslan jag har från igår, så att jag kan plocka fram den när jag vill och känner att jag är lite låg. Då kommer jag nämligen leva upp och känna att jag kan bära världen på mina axlar och rädda den om den är i nöd. Så grymt var det. Men det vet ni ju nu. Fast jag kan typ inte sluta tjata om det för det ligger längst fram i pannloben hela tiden. Länge lever Robyn. Det känns lite som att jag kompenseras nu för att jag var för liten eller inte född än när storheter som Beatles, Cornelis, Simon & Garfunkel och Hasse & Tage med flera var aktiva. Nu får jag nåt stort. Eller, hon har ju varit stor i mitt liv länge. Men nu är hon så stor för många, som sig bör. Ja, länge, länge, länge leve Robyn.

Jobbet som jag har fått! Är alltså som sångerska och trubadur på en StenaLinebåt, och jag ska jobba varannan vecka och vara ledig varannan. Och det känns så härligt att jag ska få sjunga mycket, få mycket frihet men ändå ingå i ett team som verkar gött och trevligt, och dessutom alltså ha en hel del ledig tid att planera och spela min egen musik på. Som att jag får precis det jag vill av mitt karriärsliv just nu helt enkelt! Här finns gott om utrymmen för grattisar och hurrarop! Tänk att det faktiskt är sant. Att jag lever precis så som jag drömt om att leva. Det är ju helt sjukt egentligen. Många var de som inte trodde att det var möjligt. (iaf i min värld, där man liksom inte blir konstnär av nåt slag, utan man drömmer (möjligtvis) om det, men sen skaffar man sig ett jobb) Nu gör jag det. Om och om igen. Precis det jag vill. Ibland blir jag rädd att ni ska tycka att det är tråkigt att läsa min blogg när jag blir sådär lätt frireligiös i stilen och bara lovprisar livet. Men så tänker jag att ni kanske fattar att det är sanning. Att jag bara skriver min sanning och att jag faktiskt är precis såhär glad och tacksam precis när jag skriver det. Och då kan det bli lite smörigt eller såsigt eller alldeles för kletigt ibland. Men det är sant.

Och det är det ju. Som är grejen. Att så länge man är sann så är man på rätt spår. Mot sitt innersta jag som alltid vet vad som är rätt och fel om man verkligen känner efter. Om man vågar och vill det.

Och så var det listan, som idag tycker att jag ska berätta om mina kläder. Två par tights, ett par jättesnygga jeansshorts som jag typ levde i i somras och måste ha så ofta jag kan nu med fast de egentligen är sommarkläder för de ger mig så goda minnen och härliga associationer, ett linne och en svart/vit leopard-t-shirt. Och en stickad tröja över allt som typ dolde hela min outfit eftersom det är så jävla kallt.

Jag tar steg framåt på vägen mot ett fritt hjärta. Det är bra.

Min mamma lät glad idag. Hon har inte fått dåliga besked. Inga besked alls nästan på ett sätt, men det är iaf bättre än dåliga.

Imorse sa jag till mig själv i spegeln: ibland måste man påminna sig själv om vilket fantastiskt liv man faktiskt har. Och jag tycker det, trots att det är så mycket som är så svårt. Det är både upp och ner liksom. Sjukt bra och sjukt dåligt samtidigt. Det måste man komma ihåg när man tänker på det dåliga. Annars blir det för svart tror jag. Jag har fått jobb, ett jobb som jag kommer ha jättekul på, som jag ska berätta mer om en annan gång, jag håller på och spelar in min första skiva, som ska ges ut på riktigt(!!!!!!), och det finns människor som vill att jag ska komma och spela min musik för dem. Och jag har helt sjukt bra vänner i mitt liv, som ger mig så mycket stöd och lycka och glädje. Och det gör inte bara mig glad, utan även min mamma, som andas ut lite lättare när hon hör att jag har bra och fint stöd här nere. Det är bra att tänka på allt det fina ibland.

Men om man nu ska sätta ord så tror jag på att människor som dör fortsätter finnas på nåt sätt. Som spöken kanske eller bara som extra energi i nån annans liv. Och jag tror att det finns tillfällen i livet när jag behöver nåt större än mig själv och då gör det det. Och jag tror att det hjälper när jag ber min kristna vän be till sin gud om saker som är svåra för mig. Jag tror på tron i sig.

Och jag tror verkligen, verkligen på kärlek. Jag tror, eller vet, att det är kärnan i allt gott vi kan skapa eller få i våra liv. Och kanske att tro helt enkelt bara är kärlek. Tron på det goda, på hjälp i nöden, på stöttning när man behöver det, på livlinor liksom.

Kärlek hörrni, det är the shit.

Men nu ska jag alltså minnas själv. Och jag har bestämt mig för att inte ta ett irländskt ögonblick eftersom jag inte längre vill tänka Irland så mycket som jag gör. Och eftersom just den delen av världen fått nästan orimligt mycket tanketid det senaste halvåret så är det lite knepigt att hitta nåt annat. Nåt annat som kanske är intressant att läsa om oxå, och inte bara blir som en enda lång navelstudering av mig själv. Vad ska jag ta vad ska jag ta vad ska jag ta..... Vi håller oss i regionen ändå tror jag, bara lite längre söder- och österut. Och beger oss till min tjugoårsålder.

På den där baren i London sitter vi. Den där vi träffades allra första gången. Jag har bett dig komma dit och träffa mig utan de andra för första gången för att jag måste säga en sak. Vi sitter och pratar ganska länge och har roligt. Sådär roligt som vi sen ska ha jättejättemånga gånger till efter det. Men så börjar tiden rinna ut, jag måste hem till min värdfamilj och ha sista kvällen med dem oxå, för imorn åker jag ju hem till Sverige igen. Efter 10 månader av Londonliv och aupairande ska jag åka hem och söka skolor och blir svensk igen. Eller, jag tänker ju egentligen att jag ska bli tillfälligt svensk, för att jag har fått så mycket liv i mig i London att hit måste jag igen. Sverige får bli en parentes. En skoltid, sen kommer jag igen. Tänker jag då. Hur som helst. Vi sitter och har roligt och skrattar men tiden är snart slut. Så jag måste säga det. Att jag har bett dig komma dit av en speciell anledning. Att jag tycker om dig. Och du säger att du tycker om mig med. Men då säger jag att ja, jag vet, men jag tycker really om dig. I really, really like you. Och du tittar på mig och ler. Och jag säger att jag vill vara med dig men jag har ju en kille hemma i Sverige som jag måste göra rätt mot och inte fel. Och jag vill inte börja det här med dig bak och fram genom att vara otrogen mot nån annan. Så jag säger att jag tycker om dig och hoppas att du tycker om mig tillräckligt mycket för att vilja vänta och se och bli tillsammans sen. Sen måste jag gå och du vill följa mig hem för du vill inte heller skiljas åt riktigt än. Så vi går genom det där slitna men fina bostadsområdet i sydvästra London och mitt emellan baren och hemmet tar du min hand. Och håller i den tills vi är hemma. Sen håller du i mig en stund. Och så vet jag att det här kommer bli bra. Sen. Snart. Jag måste bara krossa ett hjärta hemma i Sverige först. Och vad gör man inte för den där sortens kärlek? Den som man tror ska vara hela livet?

Den gjorde inte det. Varför vet man ju inte alltid riktigt, men jag har fått veta i mitt hjärta att jag har hittat rätt. Och den känslan är evig även om kärleken inte sen blev det. Lugnet i ruset när man vet att man har hittat kärlek.

Och ja, jag har en böjelse för engelsktalande män. Det är hett liksom.

Dagens inlägg ska tydligen heta 'min dag'. Och den här dagen består alltså av bilkörande, i mammas gröna Renault Megane, och jag hejjas friskt på av Sveriges Radio P3. Ibland har jag superhög volym för då sjunger tex Robyn eller nån annan bra, och ibland ringer telefonen med folk som undrar hur det går, var jag är, eller säger 'japp, jag kan på onsdag'. Det de kan är spela in musik med mig i en studio. Det blir en bra dag det. Antagligen bättre än den här, för så himla kul är det inte att köra bil att det klår att spela in sin egen musik i studio.

Men jag dansar för mig själv lite lätt ibland, när det är sådär sjukt bra musik. Och då är jag Robyn, förutom att jag inte är i hörnet och tittar på nån som kysser nån annan. Jag är i bilen och tittar på vägen.

Att min mamma syr åt mig fast hon vet att jag kan själv, men bara vill att hon ska göra det istället. Att min syster gör flyers och affischer åt mig fast hon inte har tid egentligen. Att min pappa lagar mat som han vet att jag tycker om. Att min andra syster vet exakt vad jag menar när jag pratar om mina drömmar. Att mina vänner ringer, smsar, tänker på mig och finns där när jag behöver dem men inte vet hur jag ska fråga. Att de vet det och fortsätter finnas där.

Att lova sig själv att följa sina drömmar och sitt hjärta för att man vet att pengar inte är lycka, utan att lycka är lycka.

Att se en liten flicka bli frisk när det var så nära att hennes liv tog slut.

Att lösa melodikrysset en lördagsmorgon med mamma på andra sidan köksbordet och Amanda på andra sidan facebook. Att svära tillsammans när vi inte vet svaret och hurra tillsammans när vi kommer på det.

Att kunna luta sig och vara trygg.

Det är kärlek.

De här två gifte sig i somras och jag fick komma hem och vara med. Det var sannerligen kärlek det, på alla sätt och vis.

Det här var ett tråkigt ämne, tack för mig för idag, vi hörs imorn.

Jag är frustrerad.

Sjukvården borde göra mera. Och jag behöver den oxå. Vården. Inte samma, en annan. Vi som står bredvid behöver oxå stöd, hjälp. Annars kommer vi ramla ihop.

Vi har pratat om svåra saker. Lite bara. Mer går inte.

Min mamma. Min mamma min mamma min mamma min mamma. Just nu får hon nästan all plats jag har i hjärtat. Jag har inte rum för så mycket mera eftersom hon inte mår som hon ska. Mamma mamma mamma.

Min pappa. En stolt man, intelligentare än de flesta jag träffat, och definitivt mera allmänbildad än, ja alla jag träffat tror jag. Hans liv har varit krokigt, han visar känslor genom att bjuda på god mat och tar reda på allt han inte vet. Gärna på google som är det mest fantastiska han träffat på sen sliced bread.

Jag älskar dem båda två. På olika sätt men så är det väl med alla man har i hjärtat. De har ett fack var.

Jag var inte den coolaste katten i stan när jag var ung, alltså sådär ungt ung menar jag. Nu är jag ju världsvan och häftig men så har det alltså inte alltid varit. Jag växte cirka en decimeter i timmen under några år, älskade skolan, var smart och duktig, och älskade oxå att prata med vuxna. Alltså populär bland lärarna. Det går inte alltid hem bland folket, barnen, i byn. Så jag hade inga horder av killar som ville ha mig. Ingen, så vitt jag vet, älskade mig i hemlighet eller öppenhet, i min klass. (Är ju från liten liten by, så det fanns alltså bara en av varje klass. Inte så stort urval...)

Men! En dag kom det en kille från stan till byn. Det var sista april, jag gick i sjuan och skulle försöka hänga med de coola människorna genom att följa med upp på berget där de äldre ungdomarna drack öl och tände en brasa. Och dit skulle han oxå. Fredrik. Han gick i åttan, var kusin med Malin i min klass och började prata med mig direkt. Inte med nån annan, utan med mig. Vi gick uppför Stuguberget tillsammans, satt vid elden tillsammans, och på vägen ner tog han min hand. Sen fick han mitt telefonnummer och jag åkte hem och trodde att jag skulle dö av lycka. Och nervositet. Tänk om han inte skulle ringa?! Men det gjorde han. Han ringde och frågade om jag skulle komma till stan (vilket alltså är Östersund, den enda staden i mitt hemlandskap Jämtland.) Och om jag ville träffa honom då. Det ville jag ju. Jättegärna. Så vi träffades, en, två, tre gånger. Han kom till Stugun, jag åkte till stan. Vi höll varandra i handen och pratade. Men kysstes inte förrän rätt långt in i vårt väldigt verkliga, spännande förhållande. Om den kyssen ska jag ju berätta senare så det gör jag inte idag. Men jag kan berätta att Fredrik hade moppe, och sommarstuga bara två mil från mitt hem, som låg en mil från samhället där jag gick i skola. Så när sommarlovet kom, kom han körandes in i byn som var så tyst och fridfull att jag hörde mopeden långt innan jag såg den. Och jag stod i fönstret och tittade och spanade. Och sen tog han med mig, jag fick sitta bak och åka med. Och då var jag rätt cool ändå. Eller alltså, det tänkte jag ju inte då. Men nu i efterhand ser jag det. Jag, gängliga, töntiga Erika. Med killen från stan som inte tittade åt nån av de häftiga tjejerna. Utan såg mig istället.

Så här snygg och cool är jag ibland.