anjaerika

När sorgliga, svåra saker händer tar det stopp i resten av livet litegrann. Ibland tar det helt stopp för det som händer tar upp hela ens livsyta, men oftast tar det stopp litegrann. Hade jag varit hemma i Sverige nu hade kanske allt stannat av, men eftersom jag är på Cypern och bara kan finnas i tanken hos de där hemma som har det svårt, så blir det halvfart. Stopp ibland, och huvudvärk av bara tanken på hur de har det där hemma. Hopp och förtvivlan, framåt, stopp, bakåt. Och det är så onaturligt, så svårt att ta in och så orättvist från början till slut. Det är inte meningen att små små barn ska bli så sjuka. Det är inte meningen att relativt nyblivna föräldrar ska behöva sväva i ovisshet över hur det ska gå med självaste livet. Det kan bara inte vara meningen. Och inte hjälper det att jag vet det eller skriver det, såna här saker händer ju ändå, saker som bara inte får hända händer, nu som då. Och det starkaste jag känner just nu är hur gärna jag vill kunna kramas med folket hemma. Med de som spenderar sina dagar i sjukhuskorridorer istället för ute i solen. De sägs ju att om man går till kärnan av oss människor så är i princip alla våra behov själviska, och kanske är det så. Jag vet inte hur mycket det skulle hjälpa dem att få en verklig kram istället för de smskramar jag skickar nu, men det skulle kännas bättre i min kropp om jag fick vara dem nära.