Spänning!
Japp. Livet är spännande rätt som det är! Jag ska ju sova och inte blogga men så är det. Och snart får jag träffa mina systerdöttrar och det är uuuunderbart tycker jag! Deras föräldrar är ju inte heller fy skam, det blir oxå gött. Godnatt så länge hörrni.
Grupper
Jag är ju för grupper. Jag är fostrad med S som i solidaritet som ledord i varandet med människor, jag har gått en teaterskola där hela poängen med utbildningen är att bli en grupp, jobba i den och komma framåt med den. Jag tillhör gärna en grupp (vänskaplig, arbetsmässig, ja överallt i mitt liv) och får panik av lukten av utanförskap, mitt eget eller andras. Men. Det finns grupper och så finns det hopfösningar. Det finns frivilliga grupperingar och påtvingade. Det finns konstruktiva grupper och det finns meningslösa. Det finns de som egentligen bara finns för att vi hittat på ett ord. Invandrare är just en sådan grupp. Som inte egentligen finns men som vi benämner och göder som begrepp, tills vi tror att det är sant och riktigt och verkligt. Vi tror ju numera i Sverige att invandrare är en grupp. Att det är en verklig grupp människor. Så är det inte.
Jag tittar på reprisen av Debatt där skjutningarna i Malmö behandlas. Per Svensson, journalist på Sydsvenskan, håller fanan högt i samtalet. Han är stjärnan i mina ögon. Många andra tycker oxå bra saker, men han är bäst. Återkommer till detta. Först vill jag presentera några fler som är där.
Kent Ekeroth sitter oxå med i studion nämligen. Kent är Sverigedemokrat och har redan tidigare i mediaSverige visat prov på bristande intelligens, verklighetsförankring, medmänsklighet och empati genom att yttra ord som
– Vi ser med oro på den framväxt islam har i Sverige precis som vi såg med oro på den framväxt nazismen och kommunism hade. Vi vill ha ett västerländskt fritt samhälle. Därför blir det första att stoppa invandringen och göra om en politik som går ut på integration.
(detta citat är alltså inte från Debatt, utan från en intervju i Aftonbladet dagen efter valet i år, då Kent fick sig en plats i Sveriges riksdag) Slutsatsen vi kan dra av detta citat är alltså att Kent tror att islam är en politisk åskådning, inte en religion. Bra Kent!
Kent, Per Svensson från Sydsvenskan, en i Malmö bosatt radiopratare samt ett par representanter för Malmös polisstyrka samtalar alltså, med Belinda Olsson som programledare, om skjutningarna i Malmö, och det som gör att Per är stjärnan och de andra bara är olika långt ner på segregera mera-stegen, är att Per, till skillnad från de övriga, konsekvent tar upp att det här är dåd gjort av en (eller möjligtvis flera) gärningsman, mot andra människor. Ja, människorna har alla haft mörk hud och mörkt hår, men han pratar om dem som människor och emotsäger allt vad benämningen 'invandrare' är i alla sina resonemang och säger även vid ett tillfälle att begreppet i sig är (jag minns inte ordet) förlegat, farligt, opassande. De andra, de slänger sig med begreppen till höger och vänster och uppmanar 'invandrare' att stanna inne, pratar om konsekvensen av för hög invandring, kass integration och apajävel-incidenten för några år sedan.
Jag känner här att jag måste nämna att jag inte ser några som helst likheter mellan de åsikter radioprataren och polisen har och de Kent har, det jag menar är bara att de pratar om invandring och invandrare i samma ordalag. Som att 'invandrare' är en grupp. Och där har vi ju själva kärnan i problemet. Det som gör att en eller flera människor tar ett skjutvapen och avfyrar det mot främlingar. Att vi klumpar ihop människor, bestämmer vad de är för något, odlar ett begrepp, ger människor en etikett när de kommer till vårt land (och vad är det egentligen? 'vårt land'?), en etikett de sedan får leva med resten av sina liv, om de stannar här. De ingår i en grupp de aldrig valt eller haft chansen att gå med i eller ur, för att de av en eller annan anledning bestämt sig för att flytta. De är invandrare i Sverige, först och främst. Tydligen.
Människor är människor. Som bor på olika platser, gör olika saker, har olika åsikter. Och ja, det kan mycket väl finnas en identitet i var man kommer ifrån, man kan känna stolthet eller skam över sitt ursprung, men skillnaden här är ju att själva ursprunget inte spelar roll. Utan det är slutdestinationen som spelar roll. Att de kommit hit, från någon annanstans, därför får de en etikett. Invandrare. Och det största problemet är ju fortfarande att de, men inte jag, ses som människor med invandrarbakgrund. Jag har tagit upp det förut men gör det igen. Jag ser svensk, eller västerländsk ut, alltså besparas jag etiketten. Och besparas därmed bekymmer. Och beskjutning.
Rygg och hjärta
Lördag! Jag tar det lugnt och väntar på att frukosten ska smälta i magen (säger man så?) så att jag kan åka ner till gymet, öppna upp mitt kort igen, och SPRINGA!!! Hurra för det, hurra för mig! Ska även ta tag i ryggen, den gör ont varenda morgon nuförtiden, och det är ju inte helt ok. Ibland sköljer bitterheten över mig litegrann, för jag vill verkligen inte ha den där jävla ryggskadan, men å andra sidan så är den liten och går över med träning, så jag kan ju leva med den. Men ändå. Lite, lite less blir jag. Ska ju för övrigt försöka hitta en ny sjukgymnast/naprapat nu i höst och se om det finns nåt mer att göra. Min gamla arbetsgivare har ju sagt att de gärna betalar för rehab, så nu ska de väl få göra det. Jag tänker ibland på hur det skulle vara om nån annan än jag hade den här skadan? Om nån som inte är aktiv och rör sig varje dag hade fått den? För jag har ju en stark kropp, en som är tränad. Men det gör ont om jag inte gör mina ryggövningar minst varannan dag, helst varje, trots det...
Jag läste i morse att dr Åsa från televisionen tycker eller tror, vet inte riktigt, att förälskelse går att jämföra med OCD, obsessive compulsive disorder, alltså tvångsbeteenden. Hej igenkänning sa jag då och tänkte igenom min sommar.
Tydligen var ryggen och hjärtats tvångsbeteende det som fanns i hjärnan så här tar det slut på inlägget. Jag drar ner på stan istället.
Hurra!
Alltså, ibland får man en så bra dag att man undrar om det kan vara sant! Idag har jag spelat för pensionärer och fått underbart bemötande och kanske flera spelningar till i samma veva, och när jag kom hem stod det en helt fantastisk bukett med blommor och väntade på mig utanför dörren!!
Tack kära Irland för att du gör mig så innerligt glad!
Och ikväll ska jag få träffa underbara Katrin! Det är gott att leva just nu.
Bloggtips och hemmafeeling
Måste tipsa om Jockes bildblogg!! http://www.joakimenoksen.blogspot.com/
Blev alldeles frälst av vissa av bilderna, han har ett så härligt öga för ögonblicken. Önskar att jag vore så bildbegåvad! Jag måste ta tretusen kort för att få tio bra, inte riktigt samma talang... Man är bra på olika saker här i livet.
Jag träffar Amanda, Tobbe och John mycket. Det är väldigt härligt. Så skönt verklighetshemma liksom. Älskart. Önskar mig en Line snart oxå, ska försöka få en dejt med henne snart. Samt en med Katrin. Åh, det finns mycket folk att träffa här, det är en sak som är säker! Skönt att fatta vad som är grejen med att vara här. Förutom att det känns som hemma. Första dagen gjorde det ju inte det, men nu har jag som sagt hunnit i kapp mig själv. Det är skönt.
Nu ska jag sova så tack och hej.
Min söndag
Jag fick inte gjort det jag skulle göra. Jag slappade lite istället. Men det kan man ju unna sig, jag hinner imorgon! Så tänker jag denna söndag kväll och låter det dåliga samvetet ligga i hörnet. Jag tar inget ansvar för det i afton!
Jag läste mitt förra inlägg och insåg att det inte alls låter som att jag är glad över att jag är hemma. Det märks inte alls att jag är lycklig över att vara här, och det är ju lite synd, för det är jag ju. Jag tycker att det är underbart att kunna träffa alla, att folket i närlivsbutiken känner igen mig och undrar vart jag har varit så länge. Och det är ju helt fantastiskt att Göteborg välkomnar mig med så öppna armar att det inte (fortfarande!!!) har regnat trots att vi är i mitten av oktober. Jag är jätteglad över att vara hemma och vill inte att nån ska tro nåt annat. Jag själv trodde ju nåt annat i måndags när jag låg här i min soffa och inte fattade nånting i några timmar, men det var exakt det. Några timmar. Sen kom det en överraskningsfest hem till mig och påminde mig om vad det är jag har saknat med Götet. Folket. Vännerna. Den förlängda familjen. Det är fin den.
Idag har jag varit med några av dem i skogen i Tollered! Där plockades det svamp av de som vet hur man gör det och sjöngs av de som vet hur man gör det. Alla har sin plats på jorden helt enkelt. Därifrån kommer även dagens bilder.
Jag var lite stissig när vi skulle iväg. Skogen, där har jag inte varit på ett tag...
Sverige är vackert i höstsolen.
Janne har ett barn förklätt till isbjörn på ryggen, detta gläder både honom och Sanna som ni ser. Nu är vi liksom inne i den djupa skogen. Spännande.
Fikapaus. Mycket viktig del av skogsgående och svampsökande. Själva essensen om ni frågar mig.
Barnet sjöngs till sömns, sen satt den goda modern med honom i famnen medan han sov. Det var fint.
Och Sanna var fin. Som ett skogsrå ungefär.
Det var min dag det. Den var mycket njutbar. Nu är jag trött och ska sova snart.
En ny fredag
Idag är det en vecka sedan jag bloggade sist. Ni är ju vana vid det här laget så jag behöver väl inte be om ursäkt tror jag. Men! Mycket har hänt på denna korta lilla tid. För som vi alla vet åkte jag ju hem i måndags! Eller, i söndags natt egentligen, men det är ju en bagatell i sammanhanget. Förutom att jag fortfarande inte riktigt lyckats ta igen den sömn jag förlorade den natten, då, det känns lite större än en bagatell. Det känns som en påse under ögat ungefär.
Hur som haver så sitter jag alltså nu i min lägenhet med mysbyxor och tittar ut på ett soligt Göteborg! Och Götet visste nog hur svårt det skulle bli för mig att komma hem, så staden har hela veckan lång visat sig från sin allra bästa sida, inte en droppe regn har fallit över mig. Och hur mycket jag än längtade efter regn i somras så ska det väl erkännas nu att det väl inte var Göteborgsregn jag längtade efter egentligen. Det regnet, särskilt i mitten av oktober, är ju helt fasansfullt. Här får det gärna vara sol så länge det nånsin går. I Ayia Napa i augusti däremot, då hade det gärna fått komma en droppe eller två. Så.
Jag är alltså hemma. Mycket märkligt. Jag har en känsla i min kropp av att allt är annorlunda, jag känner mig annorlunda, men samtidigt är allt helt och hållet som vanligt. Folk är bara gladare att se mig för att de inte gjort det på så länge, och jag är gladare att se dem oxå, men annars är det precis som förr. Tur att jag hade ett bra liv innan, annars hade det kanske känns lite sugigt att komma hem! Men det gör det alltså inte. Bara märkligt, underligt och precis som vanligt.
Men så är det inuti mig. Som det finns en liten danstechnojävel numera tex. Jag vill dansa. Jag vill dansa till nästan vilken musik som helst, jag vill komma in till Bedrock och se alla som står och stuffar och bara låta benen gå. Jag vill gå upp eller nerför bargatan och se alla jag känner och prata lite och säga att nej, jag kommer inte in på din bar idag heller, för jag ska till Paddy's. Idag igen. Jag vill komma ner till Paddy's och få en fjäril i magen. Jag vill känna att han tittar på mig från bakom baren när jag sitter och pratar med mina kompisar, och jag vill låtsas ett tag att jag inte märker det. Sen vill jag vända blicken mot honom och se i hans ögon att han är min, vad som än hänt och vilken sväng vi än må vara i i vår alldeles egna berg- och dalbana. Och jag vill få sms mitt i natten från honom som undrar om det är för sent att komma förbi.
Och det är annat inuti mig oxå. Lugnet som jag vill hålla fast i. Avsaknaden av total planering. Och att tvärtom mot förut känna att det är det rätta. Det rätta är att välja nuet, att vara lycklig just här och nu, istället för att jaga lyckan runt hörnet, runt framgången, runt jorden. Här och nu vill jag vara! Och i planeringsSverige kanske det är svårt att hålla i, särskilt när man varit så inrutad i det som jag, men jag känner att jag vill. Jag vill njuta av mitt liv, inte jaga det.
Dagens bild? Ja, den ska ni få.
Det kallades den blå lagunen. Man förstår varför. Jag hoppade från båten rakt ner i havet och ville aldrig kliva upp.
FREDAG!
Idag är det fredag! Sen kommer lördag och söndag. Sen är det söndagkväll och då kör vi vår sista show, städar snabbt som fasen, sen drar vi! 01.30 kommer bussen och hämtar oss, och då är vi på väg. HEM! Helt sjukt och verkligen helt underbart! Det är overkligt och sentimentalt här nu, man är så där att man lipar när man hör en låt om att jag kommer sakna dig, du är min vän och jag ska aldrig glömma dig, ni vet. Men samtidigt ligger det i luften. Att vi vill hem. Att vi SKA HEM. Till en massa olika saker, till våra vanliga liv. Till det som vi kallat för verkligheten i ett halvår men häromdagen kom vi på att det här är ju vår verklighet. Hur overklig den än är och hur mycket det än är ett zoo och en cirkus vi bott i. Så har det varit verkligt. Och nu lämnar vi det. Och då blir min soffa verklighet! Där ska jag ligga nästa vecka. Kom förbi och titta på mig njuta, få en kopp kaffe eller ett glas vin. Det blir gött.
Vi firar med en dagens bild tror jag. Ska se vad jag har.
Pöjkera på vår båttur
Jag tänkte ladda upp fler, så att det skulle bli sådär kul att kolla på, lite som att vara med här på Cypern. Men internet är segt så det sket sig. En annan dag, kanske i ett annat land. Allt kan hända här på det världsompsännande intranätet. Nu går jag till jobbet.
Sursång
Att lyssna på sig själv inspelad när man sjunger live kan ju vara bra för utvecklingen men gud vad man dör inombords när man sjunger falskt och surt! Man vill liksom hugga huvudet av sig själv i efterhand. Inte helt ok. Som tur är är charterturister inte svårast i världen att blidka och de lyssnar inte heller med kritiska öron så de applåderar ändå, vilket känns bra. Men oj vad jag ska hålla upp den tonen nästa gång...
Och nåt annat jag ska göra är att åka till Irland! Tänka sig, att jag ska det. I verkligheten. På riktigt. Och kanske samtidigt som en irländare som då kommer ha varit hos mig på besök. Kanske åker vi tillsammans till honom sen. Man ska kanske inte berätta om sånt här innan det är spikat och klart, men när har jag nånsin kunnat hålla nåt inom mig? Förutom era hemligheter då, de har jag i säkert förvar. (ifall nån blev orolig nu menar jag)
Pia och Simon har fått en Axel! Inte en extra kroppsdel utan ett barn! Och han är sjukt söt på de bilder jag sett, hoppas jag får se honom i verkligheten snart!
Nu är det sovdags förstår ni. Jag måste ju sola imorn. Puss och hej.
En bättre dag!
Ja, jag vill fortfarande hem. Men inte sådär som häromdagen när jag bara ville ligga på golvet och sura för att planet inte gick precis just då. Idag är det mer så där ni vet att jag vill vill vill hem till allt! Och jag vill inte missa fler födelsedagar, fler onsdagsklubbar eller fler kafferep mitt på dagen hos Line. Jag vill vara med! Och det ska jag. I skrivande stund pågår en något utdragen process för att få hem mina och mitt teams biljetter hem till Sverige nämligen! (utdragen för att jag inte har nåt program som man måste ha för att ladda hem dokumenten, inte värre än så!)
Så, snart är jag hemma. Och det ska bli gött.
Men det ska inte bli gött att lämna solen. Den hade jag gärna tagit med mig. Mmmmmm. Idag har jag legat vid en pool och sovit i värmen. Inte fel alls. Snart blir det duntäcke och raggsockar. Men det är ju oxå mysigt på sitt sätt.
Hej och hå!
Äh.
Hörrni, nu vill jag hem.
