Lat?
Offentligt.
En rolig sak på ämnet "att outa sig offentligt", det är ju att jag nu längtar till den fjärde och sista delen av Henriks blogg om mitt dejtingliv precis lika mycket som vissa av er verkar göra! Vilket ju är intressant, eftersom jag ju vet exakt hur det går. Men det är så kul att få läsa om det på nåt vis. Haha.
Nu slutar jag innan det blir blaj om ingenting alls. För det blir det snart, det känner jag. Godnatt kära vänner.
Ilska, nöjdhet och ilska igen.
Hörrni, nu är jag på båten och vi ska testa nytt schema! Inte lika sent för fröken Svensson på veckodagarna, det kan kanske vara bra för mig. Skönt idag i alla fall, när jag är trött som ett litet ägg. Hade ju glömt det, men jag är ju typ bakfull i två dagar nuförtiden. Så den här dagen har jag inte varit helt på topp kan man säga. Men vi har haft ett givande möte här på båten iaf, så jag lägger mig som en rätt så nöjd medarbetare. Ja, om man bara bortser från puckot som först frågade om han fick komma upp och sjunga med mig, fick ett (nej två faktiskt!!) nej och sedan gjorde det ändå. Bara tog sidomicken och körde. Jävla idiot. Jag kan glädja er med att jag häcklade honom i micken efteråt (när han själv dessvärre var på toaletten) och fick applåder och visslingar av resten av publiken.
Jahaja. Det var det. Nu går jag och sover. Alternativt wordfeudar, om internet fungerar i min telefon på hytten.
Söndag.
Imorgon kliver jag på båten igen, vi får väl förmoda att det blir nattbloggande igen då! Trevligt, på ett sätt. Hoppas att Spotlight är tillbaka, de är trevliga gubbar de. Göteborgare så det tjongar om det. Aldrig fel. Det finns inte heller ett endaste uns av sexism eller äckelskämt hos dem, och det uppskattar jag så mycket. Och så gillar de när jag sjunger med dem, och det är ju väldigt trevligt!
Helgen har för övrigt varit lyckosam på alla sätt och vis! Mycket trevligt umgänge, en del dans, fina vänner och den där känslan att det går framåt liksom. Igår fick jag dessutom en stund ensam med en vän som jag inte träffar så mycket som jag vill, och hon är så underbar. Så viktig i mitt liv.
Denna dag har spenderats på soffan eftersom jag drack alkohol igår. Och gick och la mig klockan sex i morse. Man är ingen ungdom längre. Klarar inte sånt utan att totalhaverera dagen efter. Men det är ok. Gör det inte så ofta så det är värt det när det väl händer. I alla fall om man har så trevligt som jag hade igår!
Ursäkta den otroligt låga intressehalten i mitt bloggande idag. Jag har tydligen ingenting att säga. Så nu sätter vi stopp. Tack och hej.
Några tips.
Jag är 29 år. Jag vill klargöra detta för att alla ska vara på det klara med att de tips jag nu delar ut kanske företrädelsevis kommer fungera/ha chans att fungera på människor i eller runt denna ålder. Jag vill på intet sätt diskriminera mot andra åldrar, men jag känner ändå att jag har störst chans att hjälpa människor i eller runt min egen ålder, då vi kanske, förhoppningsvis, har någorlunda liknande referensramar att agera runt och kring.
Jag är även en heterosexuell kvinna, så mina tips kommer övervägande vara riktade mot/till heterosexuella män, men alla ni som känner att ni kan ha nytta av dem är givetvis välkomna att anteckna och ta del av dem på de sätt ni finner lämpliga.
Så med detta sagt, här kommer mina tips.
1. Om du vill ragga på en kvinna, bär inte på en skateboard. Möjligtvis att detta tips skall bortses från om du befinner dig på en plats avsedd för att åka skateboard. En ramp, kanske det kallas?
2. Om du vill ligga med en kvinna, prata inte om att du vill det, för att sedan ta tillbaka det med orden: Jag är för full. Tänk på detta innan du tar upp ämnet, och lämna det då gärna till ett bättre tillfälle, då det även kan genomföras.
3. Var inte överdrivet inbjudande efter enbart internetkontakt. Detta kan upplevas som stötande samt indikera att du är antingen lite galen eller oerhört desperat. Att tex bjuda in till middag/champagne/bastu i stugmiljö efter endast kortare samtal via internet, det är överdrivet. Som en liten fingervisning.
4. Berätta inte om andra kvinnor och hur du förhåller dig till dem under tiden som du raggar/flirtar/tar kontakt med en kvinna. Detta kan upplevas ambivalent och även indikera ett visst ointresse för den du just nu samtalar med.
Det var allt jag hade att komma med just nu, om du känner att du har fler tips, kommentera gärna. Det verkar som att många människor i vår omvärld skulle kunna ha nytta av ett par fingervisningar och guidade turer genom dejtingdjungeln.
Tack och godnatt.
Den 2 juli 2010.
Som tur var blev det liv och inte död, bröllop och inte begravning. Hennes pyttekropp klarade sig. Och då, den 2 juli, när jag flugit hem, fick jag möjlighet att hälsa på henne och hennes föräldrar på sjukhuset innan jag åkte vidare för att gå på bröllopet.
För en liten stund sedan hittade jag igen en textrad jag skrev på kvällen efter att jag träffat dem där på sjukhuset. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli en sång, men det blev aldrig det. Det blev bara en kort liten vers.
En kort liten vers till Doris, som lever.
En liten lila fot på en varm och verklig kropp.
Klarblå ögon som gör min rädsla mindre än mitt hopp.
Jag älskar dig Doris. Dig och dina föräldrar.
Klas och Erika, del 3.
http://interpersonell.wordpress.com/2011/08/26/berattelsen-om-klas-och-erika-del-3/
Läs och njut. Jag vet att det är svårt att tro det, men varenda ord är alltså sant.
Det är fredag! Jag ska nu hitta nån som vill valla mig lite. Alternativt någon att valla, det skulle oxå gå fint.
En annan dag - ett liv?
Over and out för nu, nu ska jag dammsuga upp mina husdjur.
Välkomna!
För övrigt är det intressant hur framåt män är på internet när de raggar. Ingen blyghet här inte. Men. Så är det ju det där med att jag inte kan ta ställning till hur jag känner inför en person enbart via internet. Det går helt enkelt inte. Och jag undrar rätt mycket över hur de kan göra det? Hur kan man vara säker på att man är attraherad av någon utan att ha träffat personen??
I punktform
1. Att fler och fler frågar mig om mirakelkuren mot svamp i underlivet. Den heter alltså Pulsatilla D-200 och fungerade för mig på ett sätt som kändes precis som det - ett mirakel. Finns att köpa på internet eller i homeopatbutiker.
2. Att jag har ringt ett jobbigt samtal idag och därför klappar mig själv på axeln även för detta. (Senast var i föregående inlägg då jag precis installerat mitt bredband alldeles själv.) Viktigt att ge sig själv cred när man gör sånt man inte vill eller tror att man kan.
3. Att jag är arg. På min pappa. För att han är död.
4. Att jag längtar efter kärlek. Riktig kärlek. Romantik. Klyschan med K - en mysig hemmakväll. Jag vill krypa upp i famnen och höra ett hjärta slå. Somna nära, vakna nära. Svettas för att man är två i sängen, slåss för att nån snarkar. Nä, ok, jag vill inte ha snarkningarna. Men skulle nog ta dem om de kom med en man som jag ville ha. Om det var dealen liksom.
5. Att det känns oerhört märkligt att tiden går så fort. Nu är det snart höst. September. Ingen sommar känns det som att det blev egentligen.
6. Att jag nog egentligen är gladare än jag verkar i det här inlägget. Jag ska träffa Sanna och det är ju aldrig fel.
Jag är bara inte helt på topp. Ni vet, mer på den där raka linjen som jag inte vet vad jag ska göra med. Är ovan vid den. Är oftast uppe eller nere. Inte här. Men men, this too shall pass, som min gamla lärare sa.
Jag och mitt bredband. Och mitt skryt.
Internetfolk och Madickencitatet igen.
Alltså, det här med att bli kontaktad på internet av folk. Det händer ju även om man inte är med i dejtingsidor, som jag var när jag träffade den så kallade Klas, som Henrik nu bloggar om...
Och nu har jag blivit det. Kontaktad. Och är så kluven, jag vet inte hur man gör för att ta reda på rätt saker om folk! För att få nån ordning på om det är nån man kan tänkas vilja träffa eller inte. Hur gör de här männen för att våga chansa och bara "Tja, ska vi hänga eller?" Man kan ju vara vem som helst! Man kan ju vara astråkig! Som några av de jag träffade i våras, under nätdejtingtiden faktiskt var. Jag är ärrad. Efter en månad på match.com är jag ärrad och rädd och undrar om det är värt att ens testa det här en gång till....
Jaja, värre saker har ju hänt än att man går på en dåligt dejt. Vi får se vad som händer.
Igår hade dessutom jag ett fint samtal. Ett långt, med en ny person. En annan än "Hej ska vi hänga"-mannen alltså. Mycket nu. Det blir så när alla ens vänner lämnar stan och man får hitta nya sätt att umgås med nya människor.
Hörrni. Ibland blir jag ju sådär frireligiösaktig nuförtiden, men det är så väldigt härligt att känna livet i sig. Att känna att man njuter här och nu, tar vara på små stunder och fattar att det är nu livet är. Jag är här och nu. Ingen annanstans. Och det är svårt att förklara friheten i den känslan för nån som inte känt det, som inte lever så. Det är en så stor känsla, så flygande liksom. Jag känner mig liksom oövervinnerlig när det händer.
Här går det från det ena till det andra idag, som ni märker...
Men jag är så evinnerligt tacksam över att mitt liv och min hjärna gjort att jag fungerar såhär. Att jag ser livet så. Det är så bra. Det gör mig levande.
Lite som jag kände när vi hittade ett vattenfall strömmandes rätt ur berget på Cypern förra sommaren.
Följetongen fortsätter...
http://interpersonell.wordpress.com/2011/08/22/berattelsen-om-klas-och-erika-del-2/
Tack Henrik för att du sprider denna underbara berättelse.
Läs och njut nu allesammans!
Systrar
Ni finns i mitt inre, i mitt hjärta. Jag känner er där inne så fort jag tänker på er. Våra hjärtan slår likadant.
Uppfylld.
Det enda jag har i hjärnan förutom det här idag, det är min lilla mamma. Eller, jag har tänkt en hel del på min skiva, och på hur mycket jag hoppas på att jag ska kunna nå ut med den när den släpps. Och då kommer ju tankarna på mamma. Jag är så ledsen över att hon inte får se den, lyssna på den, hålla den i sin hand så som jag så gärna vill att hon skulle kunna få. Det var ju till henne jag sa det först, när jag var fyra år:
- Mamma, jag ska bli sjungerska när jag blir stor.
Hon borde få vara med när skivan släpps. När det jag drömt om så himla, himla länge, äntligen händer. Det finns ett så fint kort på oss två från i julas. Vi är så glada. Och alla visste ju att det fanns en risk att det var sista julen tillsammans, men från den overkliga tanken som var så abstrakt då, till verkligheten som är nu, det är så långt att jag kan inte beskriva det. Där sitter vi och har ätit julbord och väntar på att tomten ska komma så att vi ska få titta på barnen när de blir så glada att de nästan spricker. Där sitter vi och ler in i kameran, sådär nära varann. Mammas smala lilla axel, lutad mot min. Jag saknar henne så mycket. Mamma, jag saknar, saknar, saknar dig. Hela tiden.
Så, det är vad jag har i huvudet idag. Två stora, men väldigt olika saker. Så är det här i livet.
Kvinnosjukdomarna, till slut.
Jag har bestämt mig för en ny vinkel. Jag orkar inte ta upp hela varför-kvinnosjukdomar-inte-anses-som-lika-viktiga-grejen. Den tar knäcken på mig. Jag blir så upprörd, arg, uppgiven, trött och ledsen att det liksom inte går att tänka. Det suger bara så jävla mycket att världen består/har bestått av forskarmän som inte haft en (medveten) tanke på att bota sånt som de själva inte kan få, eller som helt enkelt inte tyckt att sånt varit lika viktigt. Det suger att vanliga symptom hos kvinnor vid tex hjärtinfarkt inte ens finns med i beskrivningarna över hur en hjärtinfarkt kan visa sig. Det suger så jävla mycket att jag alltså inte orkar skriva om det. För det är för stort. Men stort är det alltså. Och det måste bli ändring. För det är förjävligt. Men jag kan alltså inte ta den fighten nu, för då sjunker jag ihop till en liten hög här.
Så istället tänker jag nu frälsa den del av världen som jag har möjlighet att frälsa. Och det är er, kära kvinnor, flickor och jäntor runt om i Svea rike, och andra platser med för den delen, som lider av svamp. Svamp i underlivet alltså. Detta överdjävulska åbäke till tillstånd som förstör ens liv så fullkomligt när man har det, och som det inte finns en enda medicin mot som faktiskt fungerar på riktigt. På apoteket alltså. Det finns sånt som lindrar, det finns sånt som tar bort tillfälligt, och hör och häpna; det finns till och med sånt som tar bort tillfälligt, men som dessutom torkar ut slemhinnorna så att svampen lättare får fäste nästa gång, och så har man sig ett beroende på halsen. (Läs Pevaryl. Använd aldrig, aldrig, aldrig Pevaryl mot svamp. Aldrig.)
Svamp i fittan är ju en klassisk kvinnogrej. En som det liksom bara accepteras att "det går inte bota". Nähänä. Man KAN alltså inte bota en RUBBAD PH-BALANS? Men man kan skära upp ett hjärta och laga det och ha personen i princip död framför sig i några minuter för att man liksom jobbar med själva livsmaskinen i kroppen? Men svamp i det kvinnliga underredet, det går inte bota? Konstigt, ändå.
Men, som jag sa. Jag kommer med frälsning. Med bot. Med hjälp. Jag led nämligen av svamp förut. Och jag säger "led", för att det var ett lidande. Jag hade svamp VARJE GÅNG jag hade mens i säkert tre års tid. Sen varannan gång i ett par år kanske. Och grejen är att jag är ju inte ensam om det. Ingen pratar om det, men varje gång jag är öppen med att jag haft det fler gånger än jag kan räkna, är det nån tjej som säger att hon oxå har det, eller har haft. Alla får det ju inte lika mycket eller ofta som jag fick. Som tur är. För jag höll på att slita av mig det där jävla underlivet till slut. Helt sjukt värdelöst var det. Och hur många gånger jag sökte hjälp för det, det vet jag inte. Och alltid samma svar. Samma skitmediciner som lindrar, grejar och botar i ca fem minuter. Men aldrig nåt bestående.
Men. Så en dag följde jag, av en händelse, med en vän till en homeopat. Hon skulle ha nåt, jag minns inte vad, och jag skulle bara vara sällskap. Men så frågade kvinnan, Anci hette hon, mig om jag behövde hjälp med något. Och det gjorde jag ju. Så jag sa som det var. Att jag hade svamp, typ jämt. Och då, där och då, kom räddningen. Det som gjorde mig frisk och fri från helvetet. Anci hämtade en liten brun burk med massa små piller i och sa åt mig att ta fem stycken varje morgon och kväll tills burken var slut. Så det gjorde jag. Efter fem dagar hade jag inga symptom. FEM DAGAR. Men jag fortsatte ju såklart, och åt hela burken. Och vågade inte stanna där, utan köpte en till och åt den tills den var slut oxå, för säkerhets skull. Men från den där femte dagen, hade jag ingen klåda, ingen värk, inga torra slemhinnor, ingen hud som sved och inte ett förstört sexliv. För svampen försvann. Och sen den gjorde det har jag haft det kanske tre-fyra gånger sedan dess. Och det här var alltså nån gång runt 2001. Det är tio år sen. Från att ha haft svamp tolv gånger per år har jag alltså haft det ca fyra gånger på tio år. Några små, små tendenser nån fler gång, men som försvunnit så fort jag tagit några dagars kur igen. Som ni säkert förstår har jag alltid en burk hemma. Ifall att. Eftersom mitt liv sög i fem år typ.
Och nu undrar ju ni vad det var för en burk såklart. Jo, den hette, och heter fortfarande:
PULSATILLA D-200
Så. Nu är mitt arbete gjort. Jag hoppas verkligen att åtminstone en svampdrabbad kvinna läser det här och får samma hjälp som jag fick. Det är en revolution i ens liv, jag lovar.
Ps. Pulsatilla D-200 finns att köpa i homeopataffärer, såsom tex Homeopatica på Aschebergsgatan i Göteborg. Inte i vanliga hälsokoster så vitt jag vet, men homeopataffärer, som ofta ligger i anslutning till en homeopatmottagning. Ds
Om mig via Henrik
http://interpersonell.wordpress.com/2011/08/19/berattelsen-om-klas-och-erika-del-1/
(Klas heter egentligen något annat, som de flesta av er kanske redan vet, eftersom ni hört historien av mig...)
Mera blogg kommer antagligen inatt, det brukar ju bli så. Men gå in och läs Henriks blogg nu!
Tacksam.
Jag vill blogga om hur jag känner just nu, men för första gången känner jag att jag kanske inte borde. Oftast vet jag exakt var gränsen går för hur mycket jag kan lämna ut om andra, men nu gör jag inte det. Så jag låter bli.
Men jag är tacksam. Så otroligt tacksam för en människa i mitt liv. För många egentligen, men just nu, just ikväll, är jag särskilt tacksam för en specifik person.
Fan, de där kvinnosjukdomarna alltså. När ska jag skriva om dem?! Jag kanske får ge upp och ta det när andan faller på. Och det är tydligen inte nu i dagarna i alla fall. Sorry om ni går och väntar nu. Jag lovar att göra det en dag, för det är viktigt för mig! Bara inte nu.
Lösta konflikter
Olösta konflikter!
Jag är oerhört dålig på att hantera när människor är arga på mig och jag upplever att jag inte får förklara mig eller att min förklaring inte lyssnas på. Jag har inga problem med att konfrontera/s, argumentera eller ens bråka egentligen. Men när jag vet eller tror att folk går omkring och hyser agg mot mig, och jag inte vet exakt hur eller varför eller hur mycket det är, då kan jag nästan gå sönder. Jag vet inte varför det är så, men det är så svårt för mig att acceptera en konflikt som jag upplever som olöst. Just nu befinner jag mig lite i ett sånt mellanland. Jag tror att jag upprört en person, något jag inte alls hade för avsikt att göra, men får inte någon riktig ordning på om det är så eller inte. Eller hur omfattande upprördheten är. Och därför försmäktar jag stilla här på min båt och hoppas få nåt slags tecken snart på att det inte är så illa som min hjärna föreställer sig nu... Det eller att det ska lägga sig över natten så att jag kan slappna av. Herreje, det här är verkligen det märkligaste med mig tycker jag själv. Att jag blir så ängslig över att vara illa omtyckt så fort jag inte har koll. Men att jag kan härja lite hur som helst om det är en öppen, rak konflikt. Man kan ju bli (minst) lika omtyckt så!
Men som sagt, just nu försmäktar jag på min båt och hoppas på bättring på nåt sätt snart.
Tack för nu. Inte heller idag blev det några kvinnosjukdomar. Längst fram i hjärnan-bloggerskan, ni känner till.
Några punkter bara.
1. Jag uppskattar inte sexuella inviter från män över 50 år. Detta är en generell regel och kan säkert ändras om det skulle vara så att jag mötte rätt 50-åring. Men chansen att du som är en berusad gäst på båten där jag jobbar, alternativt trummis i dansbandet som gästar oss i veckan, ska vara den rätta 50-åringen, är oerhört liten. Känner jag en dag att du är det, så kommer jag göra det klart för dig. Jag lovar. Fram till dess ser jag helst att allvarligt menade eller skojade inviter och kommentarer om allt från giftemål, till att hålla handen, till hur mina ben ser ut, till avsiktliga felhörningar på ordet "slippa" till "pippa", undviks i största möjliga mån.
2. Jag äger min gitarr. Och med "äger" menar jag att den är min och inte någon annans. Den är inte på båten för att valfria män ska kunna ta den och spela på den. Inte heller för att valfria män ska kunna ta den, spela på den samt undervisa mig i hur man spelar gitarr. Jag jobbar med att spela gitarr på den här båten. Det i sig är en liten fingervisning om att jag inte behöver undervisning. Och skulle det vara så att jag känner att jag gör det, så kommer jag uppsöka en gitarrlärare. Utanför arbetstid. Utanför scenen. Helst ska det även vara en person som inte redan brutit mot den regel som presenteras i punkt 1.
3. Jag tycker om mitt jobb. Hur otroligt det än kan verka med tanke på punkt 1 och 2 så gör jag det. Det finns otroligt många underbara människor på den här båten som gör att jag kan stå ut med de oerhört bisarra situationer som uppstår och som jag måste hantera.
4. Jag tycker även att det är oerhört spännande att leva. Idag har jag från två olika håll inom vis/musik/teatervärlden fått höra att människor tror att min musik har potential att sälja stort. Två stycken. På samma dag. Oberoende av varandra. Och de är inte mina vänner. De är helt vanliga människor som tycker så utan att de redan älskar mig och liksom måste tycka det för att de älskar mig.
Det var vad jag hade att säga om världen, mitt lilla liv och mitt jobb idag. Mest blev det om mitt jobb och mitt liv. Världen får vänta. Kanske blir det imorgon jag skriver om kvinnosjukdomar? Vem vet. Som en förvarning kan jag avslöja att jag kanske tog i lite när jag använde just ordet "kvinnosjukdomar". För det är en specifik jag ämnar avhandla. Men så handlar ju saker så sällan bara om just det de handlar om. Allt är ju en del i nåt större.
Tack för idag hörrni. Nu går jag och lägger mig.
Laddning och korrektur.
För övrigt anser jag att jag borde extraknäcka som korrekturläsare. För jag är grym på det. Och älskar det. Gör det av mig själv och får hålla i mig för att inte alltid påpeka för folk när deras texter inte stämmer till 100%. Och ofta tänker jag att de skulle bli glada om jag gjorde det ändå. Fast så vet man ju inte hur folk är. De kanske skulle tycka att det är jobbigt. Att jag bara lägger mig i helt plötsligt. Men med likasinnade kan jag göra det. Såna som jag vet egentligen kan och vet hur man skriver men som bara slarvat lite. Det är värre med folk där man inte riktigt vet. Då kan man trampa på tår...
Ok, jag tror tydligen att det är intressant för er att läsa om min önskan att vara korrekturläsare. Ursäkta. Men! Har ni texter som ni vill få hobbykorrade så skicka dem till mig. Jag gör det med nöje om jag har tid.
Förresten så är jag på båten. Sjukt trött efter helgen men rätt nöjd med att vara här ändå. Bara på lite dåligt humör just nu, alldeles utan anledning så vitt jag vet. Ovanligt för att vara jag. Jag har oftast en rätt tydlig uppåtframåtkänsla i kroppen som jag liksom utgår ifrån. Men, det kan ju vara tröttheten.
Och som ett litet p.s så känner jag till att jag inte skriver på korrekt svenska här i bloggen. Jag gör meningar av bisatser och stakar upp saker på ett sätt som man egentligen inte gör. Men det här är inte den typen av text tycker jag, så jag skriver som det känns som att det ska sägas. Så ni vet. Ni som kanske undrar om jag fått helt oförtjänt hybris och tror att jag kan nåt jag inte kan. För jag kan. Ganska så bra. Och tycker som sagt att det är roligt.
Men nu räcker det. Godnatt på er kära vänner.
Svårt att sammanfatta tre dagars festival ...
Svårt att sammanfatta tre dagars festival men det avslutades fint med Iconapop på Yaki-Da kl 4 inatt iaf! Alla var där känns för första gången i mitt liv som rätt uttryck.
Vi är några stycken som tänkte se Robyn ik...
Vi är några stycken som tänkte se Robyn ikväll.
Fixa till.
Min skiva
Och för er som nu inte håller koll på mig på andra forum men kanske vill, så heter jag anjaerika på Twitter, och där skriver jag också med jämna mellanrum när det finns nyheter kring skivan. På Facebook kommer en fanpage så fort min hemsida är klar och jag har alla bilder och all info jag vill lägga ut samlad.
Så, nu vet ni hur det går för mig med det. Gud vad kul det ska bli när ni får höra skivan. Det bästa nånsin.
Några olika söndagstankar.
Jag drömde en mardröm för några dagar sen. Att i princip Utöya utspelade sig där jag var och att jag sprang för livet för att inte bli skjuten. Det påverkar en, det här. Det är en stor, stor händelse. Kom att tänka på det eftersom jag såg dokumentären om Utöya på SVTplay alldeles nyss. Den var fin. Väldigt mycket i samma anda som hela Norge har förmedlat sedan det hände. Att nu är det såhär och det är fruktansvärt, men vi väljer inte hat som svar. Utan mera öppenhet. Alltså, Jens Stoltenberg. Som jag knappt visste nånting alls om innan. Jag vet att jag sparkar in alla öppna dörrar i världen nu, men shit vilken ledare. Att kunna stå, finnas, vara på det sättet han varit genom allt det här, det är helt fantastiskt. Nästan övermänskligt. Undrar om han förstår hur mycket det gör för hela bearbetningsprocesssen, sorgearbetet och acceptansmöjligheten att han agerat som han gjort? Personligen tror jag att det är helt ovärderligt. Och, som nån vis person sa, hoppas att han har någon att luta sig mot också.
I helgen har jag nästan hånglat två gånger kan man säga. Den ena för att en person gärna ville hångla med mig men hade hyffset att fråga först, så att jag fick möjlighet att säga nej, eftersom jag inte alls ville det utan upplevde att han feltolkat hela situationen. Det han tyckte var ett ragg tyckte jag var en konversation. Och jag blev ganska sur över att han blev så sur att han gick när han inte fick hångla. Jävla skit. Ska man inte kunna prata med en snubbe på ett uteställe utan att förutsätta att han vill ha en?
Den andra gången var nästan motsatsen kan man säga. Vilket alltså skulle kunna vara att det var jag som misstolkade. Eller så träffade jag helt enkelt en gentleman/blyg man, lite svårt att avgöra. Det var igår och jag upplevde det som att vi hade en grej. Ni vet, man pratar med varandra hela kvällen. Man sitter närmare varandra än man måste. Hakar på varandras skämt och samtalsämnen. Stannar längre än man måste. Tar på varandra lite sådär i onödan men helt oskyldigt ändå. Men, så i slutet av kvällen sa han tack och adjö och godnatt, utan så mycket som en puss. Men med en kram i alla fall.. Så, antingen ovillig, blyg eller otroligt gentlemannamässig. Eller så har jag blivit sjukligt dålig på att skicka ut signaler. När jag inte skickar går de fram, när jag skickar missar jag. Fast nä. Det tror jag inte egentligen. Och inte ni heller, förmodar jag. Jag har aldrig varit dålig på att visa vad jag vill. Nästan inte i några situationer.
En gammal lärare hörde av sig. Sa att jag var hans favoritelev genom tiderna. Herreje vad det värmde mitt inre. Han var, eller är, en av mina favoritlärare också. Tänk vilket intryck folk gör på varandra här i världen. Otroligt fint.
Och till sist, mest för att jag har henne så nära nu när jag ändå gråtit ikväll, under dokumentären. Mamma. Jag vet inte om ni tröttnar på att jag skriver om henne, eller hur det känns att jag delar med mig såhär om små tankar och känslor, men jag måste göra det så varken ni eller jag har så mycket val tror jag.
Mammamammamamma. Jag vill skrika att du måste komma tillbaka. Jag vill ringa dig och prata om de här snubbarna i helgen. Jag vill berätta hur otroligt roligt det ska bli att åka till ALV med Elin och familjen. Jag vill så innerligt, otroligt, sjukligt mycket att du ska leva. Fanfanfanfanfan. Hela tiden kommer nya situationer som jag önskar att du var med om. Som jag önskar att jag fick dela med dig. Allt som händer. Så som det var. "Hej det är jag" i luren och sen nån slags monolog där du skrattade åt och lyssnade på mina upptåg.
I början ringde jag till dig för att få höra din röst på telefonsvararen. Nu går inte det. Numret har ingen abonnent.
Eller jo förresten. Det blir en bild på mi...
Eller jo förresten. Det blir en bild på min ring. Den piggar alltid upp. Håll till godo och njut av dess skönhet allesammans.
Internethelvetet.
Humor
Det är det enda jag har i hjärnan just nu, i alla fall det enda som får skrivas ner. Men jag återkommer förmodligen med det jag inte ska skriva, eftersom jag tydligen är den ärligaste bloggerskan i världen, kombinerat med den sämsta lögnerskan ever. Men inte idag. Idag ska jag sova. Eller kolla lite på True Blood och sen sova. Det får man se.
Tredje augusti.
Idag skulle min pappa ha fyllt 64 år. Istället finns han inte. Det är så otroligt märkligt. Hur kan en människa bara försvinna? Jag vet inte om jag nånsin i mitt liv kommer kunna förstå och känna med mitt inre vad det är, att dö.
Jag tänker mycket på min mamma, som ni vet. Mycket mer, och jag försöker att inte ha dåligt samvete över det, utan ta saker som de kommer och känna det jag känner när jag känner det. Och det som kommer till mig mer än nåt annat just nu är:
Vart har hon tagit vägen? Var är min mamma?
Jag tänker på allt hon var, som inte finns nu. Alla bilder, alla minnen, att det inte blir några nya.
Mamma i sin lägenhet, liten och svag och sjuk. Mamma i brystugan när vi skulle baka tunnbröd. Mamma vid köksbordet med en kaffekopp och ett korsord. Mamma som momma med sina barnbarn i famnen. Mamma i sin badenbaden i trädgården på sommaren. Mamma på jobbet med bilder av oss barn och barnbarn överallt på sitt kontor. Mamma i sin sjukhussäng, liten och trött. Mammas hand i min en av de sista nätterna, när vi pratade om hur det skulle bli nu. Mamma med sina systrar. Mammas leende som var så fint men som kom alltmer sällan på slutet när hon hade ont. Mammas ögon som alltid hade kärlek i sig.
Och jag vet att jag bär henne med mig. Jag vet att du är med mig mamma. I mina minnen, i mitt inre och nånstans ovanför eller bredvid mig, alltid. Men att du aldrig mer ska finnas i min verklighet, det är obegripligt och samtidigt så sant och närvarande att det är alldeles outhärdligt.
Egentligen tänkte jag blogga om roliga saker idag. Vara vitsig och rapp och underhålla. Men nu minns jag inte vad det var jag skulle roa er med.
