anjaerika

.. men så blev det inte så. Istället har jag jagat barn runt, runt i omloppsbanan hallen-vardagsrummet-köket hos min syster, ätit ohemula mängder mat, åkt som en skottspoling genom mellersta Norrland och besökt diverse släktingar, samt besökt Sveriges sämsta uteställe, O'Learys i Östersund. Det är vad jag har pysslat med de senaste dagarna. Lite julefrid har oxå hunnits med då och då, samt ett parti Alias. Vi får se om en lapplek oxå kan knös in nånstans, hoppas det.

Betraktelse från de här dagarna: det är vemodigt tomt utan mamma. Man tänker på det då och då, att hon fattas. Och då är det svårt. Men vi anstränger oss ändå för att vara här och nu och ha det fint i det vi har.

Betraktelse 2: pappas lillebror Benny, som jag inte sett sedan 2004, och då bara i några timmar på en begravning, så det räknas nästan inte, är så lik pappa att det nästan är obehagligt.

Betraktelse 3, en öppen dörr som jag än en gång slår in: mina systrar är det finaste jag har.

God fortsättning!

Min storasyster fyller år idag. På lördag är det julafton. Och vår mamma finns inte. Hon är inte med och firar Elin, eller julen, eller nånting alls.

Det är konstigt, men det gör nästan ondare att höra och känna igen Elins smärta, än att känna min egen.

Jag är tom förutom just på det här, så det blir kort idag. Århundradets klyscha får avsluta, men ni som har folk ni älskar kvar; älska dem jättejättemycket. Det blir inte bättre när de dör för det, kanske, men passa på att känn kärleken och lyckan. Den är så fin att ha i bröstkorgen som minne sen när det är tomt och svårt.

En snabb liten sammanfattning såhär på måndag morgon.

Syrran var grym! Glöggen i onsdags var god. På spåret i fredags var svårt men trevligt. Julbaket i lördags gick över förväntan för alla utom Jens, vars pepparkakshus rasade ihop. Svenska manskören Boyz in Loves julkonsert igår var allt jag behövde för att komma i julatämning nu och för evigt. Fy fan vad bra de är.

Tack för mig.

Nu är jag på väg ut till Mölnlycke för att kolla på kära lillasysterns första redovisning på skolan! Det är en etyd, vilket betyder att de spelar en del ur en pjäs. Det ska bli så kul att se henne på scenen! Det är ganska precis 9 år sen jag gjorde min etyd, på samma scen, på samma skola. Och det känns ju även sjukt kul att besöka min gamla skola för första gången på flera år, Wendelsberg var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Just då var den den absolut lyckligaste. Att få göra det jag drömt om så länge, dagarna i ända. Det var liksom nästan overkligt. Och nu gör Ellinor det och jag är så otroligt glad för hennes skull, hon förtjänar den här vardagslyckan så otroligt mycket!!

Herregud, nu får jag sluta. Börjar nästan grina av stolthet här på Grön Express. (som för övrigt inte förändrats nämnvärt på de 6,5 år som gått sen jag gick ut Wendels, utan i samma gamla vanliga ordning avgick ca 7 minuter efter utsatt tid. Fint med traditioner.)

Parentes nr 2: (Lite skuggig bild, men det får vi leva med.)

Ja, jag tror att det heter så på norska. Att vara hemma. För det är jag nu. Och som vanligt när jag kommer hem har det varit en känslosam dag. Det är så mycket jag inte hinner med att känna på när jag jobbar. Så idag har jag haft känslomässig berochdalbana. Högt och lågt, lätt och tungt, om vartannat. Och avslutat med en rensning i garderober och skåp. Det är så skönt att slänga bös som man inte använder längre! Så nu är det sovdags. Godnatt.

Idag saknar jag min mamma. Jättejättemycket. Jag hör hennes röst i huvudet, hennes skratt, så som hon skrattade i telefonen när jag sa "Hej det är jag!" när jag ringde henne. Det liksom ligger i mitt inre som ett bakgrundsljud.

Aldrig mer får jag ringa henne.

Min fina lilla mamma.

Just nu är jag hos min storasyster. Tillsammans med min lillasyster. Och får träffa storasysterns underbara barn. Som kryper intill mig i soffan och lägger huvudet i mitt knä.

Jag har det alltså mycket bra.

Jag hade inte världens bästa pappa. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så är det så. Och jag tror att det bästa sättet att vrida det på, det är så att sanningen kommer fram i ljuset och jag kan bearbeta och gå igenom alla känslor kring det. Så tror jag att jag skapar bäst möjligheter för mig själv att slippa att nånsin bli bitter över hur det var, se vad som var hans ansvar då (som han inte tog) och vad som är mitt ansvar nu. Vad som är mitt liv. Och då är det viktigt att faktiskt låta sanningen vara sann och synas, och att jag vågar känna sympati för mig själv som barn, när jag tänker på det. Inte sopa under mattan, inte låtsas att det var bättre än det var. Då blir jag aldrig helt fri. Tror jag.

Det här dök upp nu dels för att jag tänkt på det en del de senaste dagarna, för att jag drömde om pappa inatt, och för att jag nu på morgonen läste en blogg. Det finns en man som heter Gunnar, vars son Abbe bl.a. har ett hjärtfel, vilket gör att deras liv är lite mer komplicerat än medelfamiljens. Gunnar beskriver detta i bloggen http://www.hejaabbe.com/, och skriver väldigt fint om Abbes framsteg, om familjeliv i allmänhet, och om annat han har på hjärtat. Och nu på morgonen läste jag inlägg från några dagar tillbaka, eftersom jag inte läser bloggen med särskilt jämna mellanrum, utan då och då, när jag kommer ihåg det. Och häromdagen har Gunnar skrivit om barnkonventionen. Han har valt ut några artiklar och citerat, och själv fastnat extra mycket för den som beskriver hur barn med funktionshinder ska ges samma möjligheter i livet som barn utan funktionshinder. Men hos mig, just idag, var det ett annat citat som stod ut.

"Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn."

Tårarna bara började rinna. Ni vet, när bröstkorgen häver sig inåt helt plötsligt? Som att man har fått ett slag. Ungefär så kändes det. Det där citatet, den artikeln ur FN's barnkonvention slog ner i mig och slog mig i bröstkorgen. För att så var det inte. Såhär i efterhand är det lättare att se det. Beslut som rörde mig, eller hela familjen, fattades sällan med mig eller mina systrar i första rummet. För hos oss kom pappa i första rummet. Ibland var det som att han hade alla rum för sig själv.

Så var det och jag tror att det är enormt viktigt att erkänna det, att se sanningen som den var och låta sorgen över det få finnas. För jag tror att det är den som står i vägen för sorgen över själva honom.