Ja, jag får betalt.
Det är svårt att motivera sig att spela andras låtar när man håller på att skriva en egen. Mycket svårt. Att repa blir liksom lite som ett ok, ett nödvändigt ont, en börda så att säga. Jag vill bara spela och skriva klart min låt. Men jag framhärdar och är vuxen och tar mitt ansvar. Samt får ont i fingertopparna, för nu försöker jag att bara spela stålsträngat, och det är lite besvärligt såhär i början..
Häromdagen, på kursen jag gick nu i veckan, envisades en man med att säga att mitt jobb inte är ett jobb eftersom jag tycker att det är så roligt. Och att det måste ju vara det bästa som finns. Ja, det är det bästa som finns att få jobba med det man verkligen vill. Men det är ju ändå ett jobb. Kanske, kanske, om jag levde på att sälja och spela bara min egen musik, så skulle det inte kännas som ett jobb. Det vet jag inte. Men det är nåt nedvärderande i det, tycker jag, att påstå att mitt jobb inte är jobb. Som att bara för att man har roligt så jobbar man inte?! I fat it not. Och i det blir det ju extra dumt eftersom så många människor blir förvånade över att man får betalt, och att man faktiskt gör det på riktigt, jobbar med musik, show eller teater... Så min frustration över den här mannen är ju egentligen inte bara till honom, utan till alla som tittar förvånat när man talar om att man både utbildat sig och nu alltså får betalt för att göra det.
Det här var ett tråkigt ämne. Men jag har inget roligare. Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy. Det blir roligare vill jag lova. Hej så länge.
Kommentarer
Trackback
