anjaerika

Till ljudet av siffror som ropas ut i rummet bredvid överväger jag i detta nu att gå och träna. Styrketränade en stund imorse men hann inte med nån kondition, så jag försöker känna efter om kraften finns att göra det nu istället. Har dock fått lite ont i vänster fot, vilket jag tror beror på att jag sprungit lite för mycket på senaste tiden, så jag kan inte springa idag, utan får ta crosstrainern istället. Och det är ju på inget sätt lika roligt, så för att jag ska komma iväg krävs lite mental förberedelse...

Det är ju så, att man lätt får lite småskador när man är i mitt läge, att man är rätt så vältränad, men inte har sprungit särskilt mycket på rätt länge (alltså innan jag började löpträna igen nu i höst), för att musklerna är ofta rätt snabba på att hänga på och byggas upp, men senorna och lederna har det lite svårare. Och det är det som känns som att det har hänt i foten nu. Den har fått ta lite för många smällar när jag intervalltränar, den är ju inte riktigt van vid så stora belastningar så ofta. Det känns tråkigt, men oxå rätt skönt att jag vet vad det är, vad jag kan träna istället, och att det kommer gå över. Men det är som sagt ganska mycket svårare att motivera ett pass på crosstrainern, som jag tycker är ca astråkigt, när det står ett löpband bredvid och frestar, som jag tycker är ca askul. Men men, jag får sikta på Göteborgsvarvet för att hålla mig!

Ok. Dagens blogginlägg handlar alltså om min vänsterfot. Grattis läsare!

Det är underligt. Att nu, när en vän blivit dumpad och hjärtekrossad har jag inga som helst bekymmer med att kalla dumperskan för en idiot som gjort si och så många fel och att både jag, min dumpade vän och alla andra borde sluta vara vän med henne på Facebook och visa att vi tycker att det hon gjort är fel. (Som att vi har nåt med det att göra, egentligen...) Och det är underligt bara av den enkla anledningen att när jag själv blivit dumpad, de två gånger det hänt de senaste två åren, har jag inte klarat av att bli alls lika arg, tillåta mig själv att bli hatisk eller ta bort fejjanvänskapen. Trots att jag säkert borde ha gjort det eftersom man lätt blir manisk med info om exet när den finns tillgänglig... Men jag har inte kunnat det. När det gällt mitt egna brustna hjärta. Däremot nu, när jag står utanför, ser jag tydligt och klart att det här är en kass situation, hon förtjänar inte hans vänskap alls utan han borde klippa alla band med henne. Konstigt. Att det är lättare att vara snäll mot andras brustna hjärtan än sitt eget.

Karaoke alltså. Vilken oerhört märklig företeelse. Och vad otroligt många människor det finns som tror att de är bra på att sjunga?! Ok om man gillar att sjunga karaoke men vet med sig att man inte sjunger så bra. Men så är det inte med stora mängder av de som kommer upp och sjunger. Utan de tror att de kan. Jag förstår det inte.

Jag vet varför jag inte bloggat så mycket förresten. Det är samma gamla vanliga anledning. Har sånt som jag inte vill skriva om längst fram. Och då blir det ingenting alls. Utom idag då, när en massa annat kom helt plötsligt. Som tex min förundran över karaoke. Fattar det som sagt inte. Alls. Men folk verkar ju gilla det.

Den här veckan har jag tömt ett hus. Och mig själv, kan man säga. Jag får ont i magen nu när jag tänker på det. Hur jobbigt det har varit. Hur svårt och svart och tungt. Inte bara, såklart. Jag och mina systrar har skrattat mycket oxå, tittat på bilder och mints tillsammans. Hittat brev som våra föräldrar skickade till varandra på 70-talet när deras kärlek var ny och fin och fortfarande som kärlek ska vara. Men den största delen av tiden har jag fått stålsätta mig och bara göra. Inte tänka, inte känna, för då hade det aldrig gått.

Man kan inte spara allt. Man kan inte spara varenda gardin, varenda skolbok eller tallrik. Men att slänga allt det som man inte kan spara är svårt. Det tär inuti att slänga bort människors liv. De de var, det som var deras liv och tillvaro.

Tre generationer Svensson har bott i det här huset. Vi, mamma och pappa, och pappas familj när han var liten. Det var farfar som byggde huset 1956-57. För att ha inhyst så många människor under så lång tid tror jag att huset fått se alldeles för lite lycka och okomplicerad kärlek. Det är ett ångestridet hus vi lämnar. Ett som ger oss huvudvärk och andningssvårigheter. Och det är en sorg. Att lyckan inte har bott där. Att vi inte känner värme där inne.

Tre generationer Svensson har bott där. En generation Svensson har städat, tömt och röjt. Tillsammans med två av mammas systrar och deras män. De har bara kommit. Utan att vi behövt be dem, utan några krav. Utan med några starka armar, några ganska svaga men ändå hjälpsamma armar, hembakade kakor och kaffe. De har kommit med hjälp och kärlek till oss för att de förstår att det här är svårt för oss. Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för dem. För er; Sirkka och Jim, Egon och Taina. Vi hade inte klarat det utan er. Vi hade inte hunnit, och vi hade gått på knäna känslomässigt. Tack, kära älskade ni för att ni gjort den här svåra veckan lättare.

Jag har egentligen mycket annat att berätta men det hinner jag inte, så jag nöjer mig med att meddela att jag är så innerligt glad att jag klippt mig hos frisören på båten. För det har inneburit något så ovanligt och fantastiskt som volym i mitt hår! För er som känt mig ett tag vet ni vilken revolution detta är. Och jag förstår om just fenomenet morgonrufs inte gläder så många människor men för mig är det liksom en välsignelse. Jag har volym. I mitt hår. På morgonen. Innan jag ens rört vid det. Helt magiskt. Tack Pamela!