Inget guld här inte.
Jag har nu vaknat någon gång mellan 07.21 och 07.28, alldeles av mig själv, hela veckan. Hela lediga veckan som jag försöker vila upp mig under. När jag har lagt mig har inte gjort nån skillnad. Mycket märkligt. Någon guld i mund har jag heller inte sett på morgonstunderna. Mest mörker. Gud vad mörkt det är på mornarna. Stackars oss som bor här i Sverige. Fem månader mörker nu, typ.
P.T!
Jag har ju skaffat mig en P.T. En personlig tränare. Hon heter Hanna Brehmer, är 155 cm lång och helt grym! Jag vill bli starkare än nånsin och hon hjälper mig uppåt och framåt! Jag är ju dessutom lite less på mina små små extrakilon som jag har, (med mina mått och kläder mätt alltså) så vi har en måltidsplan oxå, som jag tycker att jag lyckats följa rätt så bra faktiskt! Och framförallt har jag lyckats bli av med nästan 100% av mitt sötsug, och som ikväll, när det dykt upp igen, lyckats vända min tanke från att gå ner till närlivs och köpa smågodis, och istället göra en göttig fruktsallad med keso till! Och gör er som känner mig så är det ju helt makalöst. Lite som att bestiga ett berg eller typ simma fast man inte kan. Så heja mig och tack Hanna för motivationen!
Kolla vad fin den är!
Ordning på torpet och insikter.
Så. Detta om detta.
Idag fick jag en insikt. Jag skriver ju ibland om sorgen. Ganska ofta, tror jag. Och idag slog det mig varför. För det är ju inte för att jag så gärna vill att ni ska få läsa om hur jag känner, om och om igen, eller att jag tror att det är så himla intressant heller. Jag har inte vetat varför jag gör det, utan bara känt att jag behöver det. Och så idag, när jag satt i ett inferno av döda-föräldrar-papper som jag måste ta hand om och fick panik och började gråta, men inte kunde gråta så länge för att jag väntade ett samtal från en flyttfirma och inte ville snora dem i örat, så insåg jag att när jag skriver om sorgen så är det för att jag behöver distansiera mig från den. Att sitta mitt i den, ha den i bröstkorgen och i magen och ibland inte veta hur jag ska bära mig åt för att kunna andas genom den, det är, som ni kanske förstår eller vet av egen erfarenhet, jättejobbigt. Men att skriva om den är ju att intellektualisera den. Att tänka den istället för att känna den direkt. Och jag tror att det är därför behovet blir så starkt och jag bara gör det utan att tänka mig för riktigt. För att lätta den där ångestliknande känslan. Den som känns som ångest men inte är det. Den som bara är jättestor och stark sorg.
Susanne
Jo! Jag vill bara lämna er med en ljuvlig bild på en fin samling saker som jag hittade i förrådet i helgen. Kära gamla Susanne. Hon kniper inte på just den här bilden, men hör ni henne säga det? Och KNIIIP!
Helgen
Den här helgen alltså. Herregud. Jag kan liksom inte ens börja beskriva den. Mer än med att det är tur, som i annars-hade-jag-inte-överlevt-typ-tur, att jag har mina systrar och att vi delar samma makabra humor, vågar känna det vi känner och kan säga allting högt. För vi har varit i huset. Och tömt och slängt och fixat och donat och inte ens kommit halvvägs och inte hört ett pip ifrån någon människa någonstans som kunnat tänka sig att hjälpa oss. Utan där har vi stått, gått, plockat, skrikit, skrattat och gråtit. Kanske lika bra egentligen. Att vi inte haft sällskap alltså. Så att vi kunnat vara och göra precis som vi velat. Men dra åt skogen vad mycket saker det är. Mycket saker och mycket känslor.
Elin och Ellinor. Ni är det käraste jag har.
Tråkigt
Fy fan vad tråkigt det är att vänta på vårdcentralen.
Tack för ikväll.
Ikväll har jag pusslat med tre mycket härliga kvinnor. Ett tusenbitarspussel som vi inte blev klara med men som vi umgicks över och runt i några timmar. Med varierande samtalsämnen och pusselkoncentration. Och jag är så tacksam för att alla ämnen får plats. Att vi får säga allt utan dom eller skam eller ens ett uns av tvekan.
Att jag får beskriva hur jag låg på hallgolvet efter telefonsamtalet där jag fick besked om att min pappa var död, och säga hur jag såg min lillasyster sjunka ihop och hörde min storasyster skrika.
Att jag får berätta om mitt senaste gynekologbesök där metoderna var aningens besvärande.
Att jag får lyssna till tvivel kring huruvida någon är en tillräckligt kompetent teaterlärare, och skaka på huvudet åt någon annans extrema gravidhormonhumör som gör att hon gråter över allt och ingenting men har en förstående man som då leder henne till soffan.
Att allt det här ryms i samma rum och samma folk och känns lika självklart att lyssna till och prata om.
Det är jag tacksam för. Kanske allra mest för att de - ni - vågar lyssna på mig när jag behöver prata om det svåra. Att det inte blir en stor grej men att det får plats. Jag behöver det och det hjälper mig så mycket att få låta det finnas i mitt liv och mina vardagstankar.
Tack för ikväll.
Liten måndagsinsikt
Kom precis på att jag inte måste vara trevlig mot alla och visa hänsyn för andras känslor hela tiden. Nyss tex, fick jag dåligt samvete för att jag satte i mina hörlurar och satte på musik när en dragspelsman klev ombord och började spela. Det behöver jag inte ha. Och jag är ju bra på att säga ifrån och så, till folk, men jag får så ofta dåligt samvete. Och det behöver jag inte ha. Jag säger ifrån när jag känner att saker är fel, det får man. Och man får välja att lyssna på musik man tycker är bra istället för en dragspelare som man får huvudvärk av.
SATAN!
Söndag kväll.
Äckel
Hallå! Jag vill inte krama dig ditt fylleäckel!!!
Ja, så hade jag lust att säga till en snubbe igår kväll när världsmästerskapet i fylla avgjordes på min arbetsplats och en deltagare tog paus i supandet för att närma sig mig med "får man en klem?" (klem = kram på norska) "Nej tack" svarade jag vänligt men bestämt, och han såg ut som att jag tackat nej till att få en miljon typ. Förvåningen kunde inte varit större. Så han frågade några gånger till. För det är ju vida känt att en person som tackat nej till kroppskontakt en gång ofta ändrar sig efter lite tjat.
Liten lista.
Här kommer en lista med saker jag tänker på för närvarande. Jag rangordnar icke här, utan ger er helt enkelt några random grejer som kommer och går i min hjärna.
1. Uppdrag granskning måste såklart vara tuffa i sin rapportering. Men jag tror på Per Johansson och Hudiksvalls omvårdschef när de säger att de inte vill eller velat något ont. Men! Varför de inte tagit reda på reglerna kring bidrag/pension och arbete utöver det, det är löjligt och inkompetent. Klart alla ska ha samma lön!
2. Jag tycker inte att Håkan Juhomt ska avgå. Det gynnar inte partiet att byta ledare en gång i kvarten, även om han nu begått misstag eller fuskat.
3. Det är konstigt att danska människor inte förstår hur svårt det är för icke dansktalande att förstå vad de säger.
4. Jag älskar mina systrar och den ärlighet och öppenhet vi har. Kärleken ligger som en varm kudde runt hela mig.
Oj, det blev en kort lista. Men jag måste jobba nu. Får kanske fortsätta på den sen! Hej så länge.
Innan jag slutar för idag.
Jobb jobb jobb
Styckeindelningar.
Saknat samtal.
Brorsan
"Vadå?!" tänker ni kanske nu, Erika har ju ingen brorsa! Nej, det stämmer. Men jag har varit PÅ Brorsan! Ett härligt litet gammalt ALV-gäng samlades på Min bror & jag, a.k.a Brorsan och åt mat och hade det gött. Vill rekommendera maten där, den är grym! Kyckling fullsmockad med spenat och fetaost (eller var det get?!?! Minns inte, gott var det iaf..), det var gött det.
Jaha, så intressant var jag idag. Så kan det gå.
Kolla!
Hallå! Kolla vad jag fick med posten idag!! Tillsammans med ett tackkort för bröllopssång. Jag blev alldeles chockad och lycklig. Hade inte väntat eller förväntat mig detta, sjöng ju för att det var vänner liksom. Helt fantastiskt! Oj vad jag ska njuta av det här hörrni. Tack Anna och tack Verner, ni gjorde just den här dagen ännu bättre.
Tack Göteborg!
Att få vakna till den här utsikten, öppna fönstret och inte frysa ihjäl fast det är oktober, det känns gött. Tack Göteborg för att du visar din finaste höstsida för mig när jag kommer hem.
Hemma!
Äntligen hemma hörrni! Herreje vad skönt det ska bli att sova i min egen säng. Så skönt att jag inte kan blogga mer nu. Hej.
Fast just det! Ville visa den här bilden oxå! Som jag tog utanför StenaLineterminalen förra måndagen. Den som köpte den vibratorn hade bråttom att ta fram den verkar det som. Kartongen låg liksom slängd på trottoaren. Gött.
Rutiner
Men, förstår ni. Just den här veckan är inte som andra veckor. För den här veckan är det Barnas Båt, och då är vi inte alls i Göteborgs hamn imorgon bitti, utan i Fredrikshamns. Och inte går det några snabbåtar därifrån för oss att ta oss hem med, och framförallt inte dit för den avlösande personalen att ta sig till Saga med, utan vi får snällt åka med till Oslo, de får snällt åka buss dit, och vi får sedan snällt åka buss hem till Göteborg imorgon kväll. Vilket alltså betyder att jag ska jobba hela dagen imorgon. Och detta faktum känns just nu helt oöverstigligt, eller för att citera en gammal Idoljurymedlem: ORIMLIGT! Hur i hela friden ska jag orka jobba imorn? Jag är ju i princip slut som människa? OCH som artist, vilket alltså är mitt yrke på båten!?
Den som lever får se hur det går. Just nu försöker jag fokusera på att klara av 45 minuter till av karaokelisteskapande ikväll. Det är ett evighetsjobb utan dess like. Men det är ju i alla fall skönt att ha nåt att göra den sista stunden, annars skulle jag nog ha säckat ihop fullkomligt. Nu gör jag det bara litegrann. Sådär så att jag får dålig hållning och blir tre centimeter kortare.
Men på tisdag. Då är jag hemma. Vaknar i min egen säng, blickar ut över Wavrinskys plats och går och handlar frukost av närhandlaren som tycker att jag är vacker i nyvakenfejs, rufsigt hår och mjukisbyxor. På det där ickeäckliga sättet tycker han det. Det där som kommer av att man har handlat på samma affär i åtta år ni vet, och träffat handlaren i alla sina skepnader. Och han kommer fråga: Är du ledig en vecka nu? Och jag kommer svara: Ja, nu är jag ledig. Och vi kommer le mot varann och han kommer veta att jag kommer komma tillbaka inom två timmar för att köpa nåt som jag har glömt eftersom jag inte kunde fokusera på nåt annat än frukosten.
Det blir fint.
To the rescue
Ok. Innan jag ens hann blogga klart kom de och talade om att de som hade förlist redan var räddade och att vi håller på att vända tillbaka igen. Så spännande skulle vi inte ha det. Men det är ju gött att det gick bra med båten. Kanske viktigare än att jag har nåt coolt att blogga om under tiden det händer.
Nu går jag och lägger mig hörrni.
