Tack för ikväll.
Ikväll har jag pusslat med tre mycket härliga kvinnor. Ett tusenbitarspussel som vi inte blev klara med men som vi umgicks över och runt i några timmar. Med varierande samtalsämnen och pusselkoncentration. Och jag är så tacksam för att alla ämnen får plats. Att vi får säga allt utan dom eller skam eller ens ett uns av tvekan.
Att jag får beskriva hur jag låg på hallgolvet efter telefonsamtalet där jag fick besked om att min pappa var död, och säga hur jag såg min lillasyster sjunka ihop och hörde min storasyster skrika.
Att jag får berätta om mitt senaste gynekologbesök där metoderna var aningens besvärande.
Att jag får lyssna till tvivel kring huruvida någon är en tillräckligt kompetent teaterlärare, och skaka på huvudet åt någon annans extrema gravidhormonhumör som gör att hon gråter över allt och ingenting men har en förstående man som då leder henne till soffan.
Att allt det här ryms i samma rum och samma folk och känns lika självklart att lyssna till och prata om.
Det är jag tacksam för. Kanske allra mest för att de - ni - vågar lyssna på mig när jag behöver prata om det svåra. Att det inte blir en stor grej men att det får plats. Jag behöver det och det hjälper mig så mycket att få låta det finnas i mitt liv och mina vardagstankar.
Tack för ikväll.
