anjaerika

Oj, vad mycket känslor som dyker upp när man helt plötsligt börjar använda en gammal mobil igen. Vi fick telefoner från jobbet men de är ca femton år gamla, så jag använder min gamla rosa Sony Ericsson, den jag hade på Cypern och sen under några månader när jag kommit hem. Då när jag dejtade en kille i veckan för att försöka komma över Noel, när mamma var sjuk men beskeden gick upp och ner och fram och tillbaka hela tiden, och när pappa hade upptäckt hur smidigt det är med sms, så han skickade meddelanden om allt. En annan tid. Ett helt annat liv, känns det som. Jag får så många olika känslor av det att jag blir lite illamående känner jag.

Ja, mina vänner. Nu är visumet klart! Fick det igår efter en svettig stund på ambassaden. Så idag, kl 12.45, lyfter planet. Först Istanbul, sen Alanya. Jag sa dock precis hejdå till min lillasyster så just nu gläds jag inte så mycket alls åt att åka. Usch vad jag ska sakna henne. Det har varit fint att bo här på hennes soffa och kunna ses när som helst. Vi får hoppa att hon kan komma till Turkeyland på semester i sommar.

Det gäller ju typ alla förresten. Ni får gärna komma på besök. Det kommer vara soligt och fint, jag kommer vara överlycklig att få se er, och jag kommer sjunga för er på kvällarna. Så kom, bara kom!

Vet ni om att Tobbe säger faster Erika när han pratar om mig med Sigge? Vet ni hur mycket det värker i mitt hjärta av kärlek att höra det?

Jag älskar min systrar så mycket. Så himla, himla mycket.

Ja, här ligger jag och är vaken. Helt i onödan, men det är så med kroppen ibland. Den fattar inte sitt eget bästa. Klockan är i runda slängar kvart i fem på morgonen och jag har legat vaken i en timme av okänd anledning. Det är nån slags jobbstress över sånt som just nu ligger utanför min kontroll, blandat med olika låtar från olika shower som liksom går runt, runt, blandat med den där lilla paniken över att jag inte riktigt vet om jag kan alla danser och alla repliker överallt. Och det finns väl få saker som är så kontraproduktiva för mitt jobbjag som att ligga här och fundera på sånt nu, mitt i natten, när jag borde sova, men som sagt så gör kroppen lite som den vill ibland. Och jag är ju ändå tacksam över hur otroligt sällan jag har såna här sömnproblem, men när de väl inträffar är de likt förbannat lika tråkiga. Då hjälper det inte så mycket att jag har sovit gott många nätter i rad innan den här. För den här suger ju just nu ändå.

Ja, så var det med det. Nu ska vi se om jag kan frikoppla hjärnan så att den slutar tänka i cirklar.

Skam den som ger sig, men att ropa hej är nog att ta i. För den som undrar är det alltså dagens ordstäv. Nu har jag nämligen återigen fått höra att mitt visum borde vara klart imorgon. Och det kanske det är, men som ni vet kan även minsta tanketuva stjälpa vilket lass som helst, så jag sitter i godan ro, ropar inte hej till någon alls utan hoppas bara att det är sant den här gången. För då får jag åka på onsdag. En hållen tumme eller två skulle inte sitta fel. Tack på förhand.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/891209/images/2012/pic_199636821.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/891209/images/2012/pic_199636821.jpg" class="image">

Jag dricker kaffe ensam på café. Det är trevligt och rofyllt. Jag vet att jag alltid undrar hur det känns för folk att fika ensamma, eftersom det ju oftast och för de flesta är en sån social företeelse. Men det är ju härligt. När man har valt ensamheten själv är den ju bara fin. Nästan så att man skulle ha med sig en skylt som deklarerar att det inte är nån fara, att man vill sitta själv, så att folk runt omkring slipper undra. Fast då kanske man skulle verka konstig.

För övrigt anser jag att patriarkatet bör förstöras.

Samt att det inte finns nåt bättre sätt att styra ett land än med socialism och solidaritet. Tänk om vi hade det så nu. Vad lycklig jag skulle vara.

Ni vet den där egenskapen jag har att jag blir glad för det lilla? Just nu är jag så evinnerligt tacksam för mina vänner. De är i och för sig inte så små i mitt liv, men ni fattar. De är så fina. Jag blir så glad att de vill vara mina vänner. Och i Stockholm skiner solen. Tänka sig.

Den där bilden blev inte riktigt lika tjusig i 100px som i 400px, som den var i i original, men min telefon vill inte ladda upp den i större format så vi får nöja oss så. Tack för mig.

Det är tidigt och jag har varit vaken i 2,5 timme redan. Sjukt är det. Men nu är jag på väg till Stockholm för att få mitt visum, om allt har gått vägen för alla människor som är inblandade i det. Hoppas.

Det blir sammelsurium i hjärnan när man har nån slags shufflelåtlista på SpotOn och får Angels av Sarah MacLachlan följt av Loser av den där killen som jag har glömt vad han heter men som iaf släppte den typ 1994. Då gick jag i sjuan och spelade biljard i uppehållsrummet innan skolan började, och hans låt och video gick på MTV på TVn som satt på väggen ovanför biljardbordet. Jag minns videon som att den var gul.

Angels lyssnade jag på senare, nån av gångerna jag bodde i London, så dit har jag oxå kastats ett par gånger. Jag var lyckligare i London än i sjuan men Angels är en sorgligare låt än Loser så jag tror upplevelserna av dem gick på ett ut.

Och mitt i allt försöker jag fånga en fin bild av morgonsverige genom tågfönstret.

Just det! Beck heter han. Loserkillen.

Ibland slår det mig att jag, utan att jag inser det, tror litegrann att min sorg är en raksträcka. Att jag hela tiden är på väg framåt i den och att det jag har passerat är förbi och att det inte kommer kännas så igen. Så är det ju inte. Min sorg är som en tät, tät spiral som jag ibland inte vet om jag är på väg uppåt eller neråt i, och där jag passerar samma känslor om och om igen. Ibland väldigt nära och intensivt, ibland bara ganska lätt och flyktigt. Ibland kan jag liksom se på mina känslor från sidan och ibland är jag helt omsluten av dem. Och allt kommer igen. Förvirringen, förtvivlan, ljuset, värmen, paniken. Allt går runt. Och det kanske låter som att det är tröstlöst, men så känns det inte nu när jag tänker på det. Det bara är så. Jag kommer sakna och sörja min mamma hela mitt liv, på olika sätt olika dagar. Och jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis, nu när det här är min verklighet. Jag vill ha henne närvarande i mitt liv.

Igår hände något historiskt, urbota dumt i Finland. Något som är så bisarrt att det bara borde kunna vara ett dåligt skämt. Men det är det inte. Helena Eronen, assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari (Sannfinländarna) skrev på sin (privata eller jobb- vet jag ej) blogg att hon tycker att invandrade minoriteter borde bära ett märke på armen, som visar var de kommer ifrån. Även homosexuella skulle märkas, med en regnbågssymbol. Här finns en artikel om det hela: http://hbl.fi/nyheter/2012-04-11/hirvisaaris-assistent-vill-marka-minoriteter.

Och det är alltså inget skämt. Inte en standupkomiker som drar det lite för långt i ett skämt om andra världskriget och förintelsen. Det är en verklig människa som tycker såhär. En som assisterar en riksdagsman. Och som tydligen vistas i ett klimat där hennes åsikt accepteras, eftersom hon lägger ut den för offentlig beskådan. Hon smyger inte med den. Den är inte skamlig eller oacceptabel i hennes sfär. Den går att blogga om. Och det är en sådan skam.

När jag gick i gymnasiet omgärdades allt vårt arbete kring förintelsen och andra världskriget av "Om detta må vi berätta" - för att vi aldrig nånsin ska glömma vad människor är kapabla att göra mot varandra och för att det som skedde under andra världskriget aldrig får hända igen. Nu har det ju dessvärre gjort det, om och om igen i olika länder och olika krig, men igår fick jag mig en tankeställare. Vi måste berätta om det. Vi måste minnas och ta fram i ljuset vad som händer om människors hat tillåts spridas utan motstånd. Det får inte gå till såhär. Den här åsikten är inte ok.

Det är intensivt att vara hemma igen! Jag har ju bara mig själv att skylla men oj vad jag har tagit igen för 7 missade veckor sen i torsdags! Jag har så att säga varit om mig och kring mig. Lite varstans. Och nu är jag lite trött. Imorn behöver jag nog vila lite.

Jag vill bara meddela i alla kanaler som finns att jag nu är i Göteborg och kommer så vara i två veckor!

Det är konstigt att komma hit och inte ha min egen lägenhet att åka till, men väldigt fint att få komma till lillasystern och se hur fint hon har det, få hänga på hennes soffa, få middag lagad av henne och liksom ta ett steg till i hjärnan på avdelningen "lillasystrar blir oxå vuxna". Den avdelningen är nämligen lite komplex och svår att handskas med. Men det kommer. Sakta men säkert erkänner jag hennes vuxendom. Att hennes lägenhet är dubbelt så stor som min, har balkong och ett riktigt kök, hjälper.

Men ja, alltså. Jag är i Göteborg! Idag ska jag få jackpot i socialt umgänge när jag ska få träffa John, Tobbe och Amanda på samma gång, och inte minst utan kanske allra allra mest: Sigge! Hurra!

Jag sitter och läser en artikel om kvinnor som förlorat sina män tidigt i livet, och i två av tre av reportagen nämns hur svårt det är att få stöd och hjälp från sjukvården när man varit med om ett sådant trauma. Och det stämmer verkligen. Ingen hjälpte oss förra våren. Ingen vårdpersonal ringde eller erbjöd stöd av något slag. Eller jo, efter att jag ringt mammas sjuksköterska hörde hon av sig en gång till några veckor senare, och frågade hur det gick. Ja, dåligt gick det. Båda våra föräldrar var döda och vi var så chockade att vi inte kunde ta ställning till om vi ville ha hjälp eller inte. Självklart borde vi ha fått krisstöd, även om vi inte fattade det själva!

En av kvinnorna berättar oxå om kaoset i livet tiden efter beskedet, om hur allt snurrade så fort. Och så var det. Och även där var det så märkligt, för ingen lyckades behålla sin professionalitet med oss. Ingen höll huvudet kallt och sa "Japp, jag fixar ett sjukskrivningsintyg till dig, det är ju helt självklart att du inte kan ta dig till din egna vårdcentral nu när du är 80 mil från Göteborg." Utan istället var det besvärligt och omständigt, och jag fick min sjukskrivning lite på nåder och med ett "Såhär gör jag inte egentligen". Nä, egentligen dör inte folks föräldrar med 12 timmars mellanrum heller. Så det var kaos. Och konstigt.

Men så fanns John. Som hade hört att mamma hade dött, och ville ringa för att beklaga det, och råkade ringa precis när jag fått veta att pappa oxå var död. Och han var sådär lugn och stadig som man hade önskat att andra skulle ha varit. Jag minns att det enda jag kunde tänka var "Jag vet inte vad vi ska göra nu, jag vet inte vad vi ska ta oss till", och John var lugn och klar och sa "Jag förstår det, och så kommer det nog vara ett tag nu. Det är ok att du inte vet vad du ska ta dig till, men det kommer bli bättre sen." John behöll lugnet på det sätt som jag önskat att mina chefer och de jag hade kontakt med på sjukhuset hade gjort.

Fast just det, det fanns en till. Henrik på Brunkullans Begravningsbyrå. Han drog inte ens efter andan när jag ringde och sa att jag behövde ordna två begravningar. Han var stilla och lugn och sympatisk och bara hjälpte mig med allt, både i det samtalet och sedan genom hela processen. En människa som har rätt jobb helt enkelt.

Men du John, du ska veta hur ofta jag tänker på dina ord där i telefonen den sjunde mars. "Det är ok att du inte vet, och så kommer det nog vara ett tag nu. Det blir bättre sen." Det blev det. Du hade rätt.