Om detta må vi berätta

Igår hände något historiskt, urbota dumt i Finland. Något som är så bisarrt att det bara borde kunna vara ett dåligt skämt. Men det är det inte. Helena Eronen, assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari (Sannfinländarna) skrev på sin (privata eller jobb- vet jag ej) blogg att hon tycker att invandrade minoriteter borde bära ett märke på armen, som visar var de kommer ifrån. Även homosexuella skulle märkas, med en regnbågssymbol. Här finns en artikel om det hela: http://hbl.fi/nyheter/2012-04-11/hirvisaaris-assistent-vill-marka-minoriteter.

Och det är alltså inget skämt. Inte en standupkomiker som drar det lite för långt i ett skämt om andra världskriget och förintelsen. Det är en verklig människa som tycker såhär. En som assisterar en riksdagsman. Och som tydligen vistas i ett klimat där hennes åsikt accepteras, eftersom hon lägger ut den för offentlig beskådan. Hon smyger inte med den. Den är inte skamlig eller oacceptabel i hennes sfär. Den går att blogga om. Och det är en sådan skam.

När jag gick i gymnasiet omgärdades allt vårt arbete kring förintelsen och andra världskriget av "Om detta må vi berätta" - för att vi aldrig nånsin ska glömma vad människor är kapabla att göra mot varandra och för att det som skedde under andra världskriget aldrig får hända igen. Nu har det ju dessvärre gjort det, om och om igen i olika länder och olika krig, men igår fick jag mig en tankeställare. Vi måste berätta om det. Vi måste minnas och ta fram i ljuset vad som händer om människors hat tillåts spridas utan motstånd. Det får inte gå till såhär. Den här åsikten är inte ok.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0