22 juli 2011

Idag inleds rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag har TVn på men kan inte riktigt titta. Vet inte varför jag inte bara stänger av den, men det går inte. Uppläsningen av de han mördat eller skadat tog över en timme. Över en timme. Att läsa upp deras namn, födelsedatum och var de befann sig. Helt ofattbart.

Den 22 juli var jag på Stena Saga. Jag jobbade och vi var på väg in till Oslo hamn när beskedet om först en bomb och sedan en skottlossning kom. Jag visste inte var Utöya låg, så först blev jag helt skräckslagen, tänk om vi åker förbi den här ön, tänk om vi också är i fara? Men så var det inte.

Vi åkte in i hamnen, och vid det laget visste man så pass mycket om det som pågick att det var tydligt att det var mord med politiska motiv, och att det alltså inte borde vara någon fara för oss, som är ett väldigt ickepolitiskt, kommerciellt företag som transporterar kryssningsgäster fram och tillbaka mellan Norge och Danmark. Men polisen i Oslo gick ändå ut med att man inte skulle vistas i stora folksamlingar.

Den 22 juli var det fyra och en halv månad sedan mina föräldrar hade dött. Den värsta kris jag någonsin upplevt och förmodligen och förhoppningsvis kommer gå igenom. Jag var på inget sätt läkt eller ihoplappad. Jag bar känslorna och nerverna på utsidan av kroppen och försökte ta varje dag som den kom. Varje vecka som jag jobbade var en pärs, för den typen av intensitet var otroligt påfrestande, att vara ombord en vecka, jobba 72 timmar på sju dagar, och uppträda tre, fyra timmar varje kväll och aldrig kunna slappna av helt och hållet. Så när beskedet kom att en terrorattack, ett massmord, pågick i och utanför Oslo, så kunde jag inte hantera det. Det fanns inte plats för en kris till i mitt medvetande. Jag hade redan alldeles för mycket död i mitt liv. Jag ville gå av båten och åka hem. Jag ville verkligen inte (och slapp faktist, tack vare Eva) gå till terminalen och stå och sjunga och spela för de påstigande gästerna, eftersom polisen sagt att man skulle undvika just folksamlingar. Jag kunde inte sluta titta på TVn, läsa twitter eller stänga av och bara fortsätta jobba. Jag liksom frös och blev helt fixerad. Inget ovanligt i och för sig, jag reagerade ungefär likadant vid tsunamin i Thailand 2004, och många med mig kunde inte heller slita sig från TV-apparaterna.

Men den här gången hade jag en sådan katastrofkänsla inuti. Jag hade precis upplevt något som inte borde kunna hända och levde hela tiden i det, att vad som helst kan hända, när som helst. Och så gjorde det det. Något så ofattbart skedde på riktigt. Precis som under det dygnet då både min mamma och min pappa gick bort, så var det värre än vad en manusförfattare skulle ha kunnat hitta på till en film. Eller, hitta på det skulle ju gå, men ingen skulle väl tyckt att det var en särskilt trovärdig historia. Det pågick i Oslo medan vi åkte dit, lämnade av och hämtade nya gäster.

Och jag känner så med alla offren och deras anhöriga. Jag vet att det är omöjligt att förstå deras situation, men jag vet i alla fall hur min var, när min katastrof inträffade. Så outhärdlig att man inte tror att man ska klara det. Och jag känner också att även nu, när jag ser och läser om rättegången, så är det min egen sorg som dyker upp. Att man är sig själv närmast stämmer ju. Så som jag såg i andra människors ögon att det som gjorde mest ont, var att föreställa sig hur de själva skulle ha känt om min katastrof varit deras, och så som människor hade ett behov av att berätta om de sorger de gått igenom i sina liv, så känner jag nu. Det spelas liksom upp igen, och jag känner på situationen genom att föreställa mig hur det hade varit att gå igenom den själv.

Och precis så som alla har sagt till mig under det här året, så säger jag det nu. Jag förstår inte hur de klarar det. Det är ofattbart att alla dessa människor som mist sina barn och syskon, klarar det. Men det gör man ju. Ett andetag i taget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0