Biggest Loser

Häromdagen tittade jag på Biggest Loser, den amerikanska versionen. Programmet har ju kommit i en svensk tappning oxå, men originalet från USA slår ju det med hästlängder, och det var det jag tittade på. Och det är ju ett fantastiskt uppbyggt program. Dramaturgin är makalös, man känner med deltagarna från sekund ett, får inblick i deras hårda jobb och kamp för ett lättare liv. De har verkligen lyckats med programmet, man kan liksom inte sluta titta. Och det känns som ett program som verkligen hjälper dessa överviktiga människor till en bättre tillvaro. Det gör det ju.

Men så kan man ju tänka ett varv till. Att man sitter och tittar på människor som blivit så överviktiga att de ofta knappt kan fungera i vardagen, riskerar att dö i förtid, och som dessutom lever i ett samhälle, och ofta i en specifik samhällsklass, som gör att de inte ser någon annan utväg än att söka till ett TV-program där deras fett, tårar, kamp, skam och låga självkänsla kommer kablas ut över hela västvärlden. Och visst, det kablas ut medan de går ner i vikt, blir lyckligare (?) människor och gör framsteg. Men, det kablas ut. Deltagarna måste ta av sig så mycket kläder som möjligt vid varje invägning, så att vi alla ska se deras fettvalkar dallra på vägen upp till vågen. Vågen i sig är gigantisk och siffrorna fladdrar upp och ner till spänningsmusik innan de (oftast) stannar på veckans vikt och nedgång. Det tittar vi på. En situation som de flesta av oss inte ens låter vår allra bästa vän eller vår partner beskåda. Det sänds på TV.

Och varför är det såhär? Varför finns Biggest Loser och är en sådan makalös succé att det produceras och sänds säsong efter säsong och dessutom exporteras till andra länder? Jag tror att svaret bland annat är kapitalism. Det amerikanska, och alltmer även det svenska, samhället är uppbyggt kring att göra sin egen lycka och tjäna så mycket pengar som möjligt. 

Och det genomsyrar allt. Men just nu pratar vi om mat och övervikt. Så: matproducenter och matvarukedjor säljer ohälsosam mat med mycket transfetter och socker billigare än nyttiga, rena produkter. Vilket självklart gör att människor med lägre inkomst, i de undre samhällsklasserna, löper större risk att bli överviktiga. Och när de väl är det, har de inte råd med den sjukvård deras tillstånd kräver, och inte heller har de kunskaperna att själva förändra sina liv. Det ingår inte i planen i samhället att lära människor hur man lever hälsosamt och äter nyttigt, för det finns inte lika mycket pengar att tjäna på smala, vältränade människor. Självklart tjänar man pengar även på dem, på andra sätt, men tänk vilken pengamaskin, att göra människor överviktiga i en tid och ett samhälle där ingenting framställs som viktigare än att vara smal och vältränad. Det är som ett evigt pågående ekorrhjul av guld!

Och jag vet, det är USA jag beskriver. Men det kommer ju allt närmare även här. Att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle finns det väl ingen som förnekar längre. Det finns hur många exempel som helst, och ett som gör det tydligt hur vi närmar oss USAs sätt att fungera är ju just sjukvården. Med den regering vi haft sedan 2006 har det kommit ett nytt sätt att tänka kring svensk sjukvård och hur den ska bedrivas. Vården har börjat säljas ut, den läggs ut på entrepenad och på "privata aktörer", och man kan numera "göra valet" (det är inte ett val för särskilt många, utan enbart för de som är extra välbärgade) att ha extra försäkringar som ger exempelvis företräde i vårdköer. Hur långt är steget då till helt privata sjukhus och egenfinansierade sjukförsäkringar? Vilka kommer ha råd med det? Vilka kommer kunna köpa sig vård och omsorg när de kanske, som ovan nämnda Biggest Loserdeltagare, blivit överviktiga och behöver hjälp? 

Och jag säger inte nu att just Biggest Loser borde eller ska få ta smällen för min kapitalistilska, för det är ju bara en liten, liten del i det stora hela och bara ett symptom som visar på själva problemet, men idag blev det så tydligt för mig när jag tänkte på just det programmet. Programmet i sig, alltså det tränarna gör och de resultat deltagarna uppnår, är ju i sig fantastiska, men hur det blivit så och varför det fortgår, samt varför det TV-sänds (på reklamfinansierade kanaler), är de verkliga problemen.

Och jag skulle vilja skriva tio sidor till om hur vi med den regering vi nu har fortsätter att närma oss den amerikanska livsstilen med tillhörande ökande samhällsklyftor, segregering och kvinnoförtryck, för att bara nämna några faktorer som berörs. Men jag orkar inte. Det blir för många trådar i hjärnan och övertryck där inne. Men jag tycker att det är fruktansvärt. Hur långt det har gått på så kort tid, att inte fler människor ser vad som håller på at hända, och att politik i dagens Sverige handlar mer om vad ledarna för de stora partierna gör på fritiden, än om den politik de ska bedriva och vad den kommer göra för, eller mot, Sverige och alla oss som bor här.

Kommentarer
Postat av: tomas

så sant gillar inte heller vad sverige är på väg mot .

2012-04-09 @ 20:21:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0