anjaerika

Nu kom jag att tänka på den dagen då Alexander dog. Jag var i Stockholm, hade ett missat samtal och ett meddelande.

"Alexander har blivit skjuten. Polisen säger att han är död."

Så mycket chock som ryms i de korta meningarna. Att de sägs på en telefonsvarare. Att vi än så länge inte riktigt tror att det är sant. För det kan det ju inte vara. Förvirring.

Tiden efteråt minns jag som ett stillsamt kaos på nåt sätt. Fylld av närhet och värme, tårar och skrik. Och så människor som kom från alla håll och höll i vår sorg. Vi, som höll i varandras.

Vissheten, och nånstans lättnaden kring, att vi som stod precis utanför den innersta kretsen inte kunde veta vad de gick igenom utan bara försöka finnas där samtidigt som vi själva sörjde på vårt sätt.

Eller är det en efterkonstruktion jag gjort för att jag förra året var den innersta kretsen och vet nu att ingen som inte är där, mitt i alltings kärna, egentligen kan veta? Jag vet inte. Minns inte.

Men jag minns förvirringen, stressen, kärleken, en fantastiskt vacker begravning och otillräckligheten i att stå bredvid en människa som lider sig sönder och samman.

Tänk ändå, att livet går vidare. Vad som än händer går tiden och vi lever. Ibland är det nästan omöjligt att ta in. Att vi klarar oss och blir hela igen. Det är så självklart och så stort och beundransvärt på samma gång.

Åh, jag vill bara upprepa sossarnas valspråk från 2006 om och om igen.

Alla ska med.

Alla borde få vara med. På lika villkor. Alla. Alla nyanser av hud, alla kvinnor, alla män, alla däremellan, alla sorter. Jag fattar inte varför det görs skillnad på folk. Jag fattar det inte, och att det görs bara dränerar mig på energi ibland.

Alla ska med. Alla, alla, alla.

Här kommer dagens tips: när du känner dig smärt och fin alt. önskar börja känna det; fokusera INTE på den spegelbild av dig själv snett underifrån du kan ana i din iPhone (alt. annan smartphone) -skärm när du sitter med telefonen och skriver. För har du hud under hakan kommer den ligga och se ut som ett fettlager hur mager du än är.

Men! Lagret av hud/fett under hakan är INTE viktigt. Lätt att glömma i dessa tider.

Så, det var all samhällsnyttig och viktig information jag hade att bjuda på idag.

Snart är jag i Göteborg igen. Två dygn kvar.

Ps. Visste ni förresten att Sigge har letat efter mig på morgnarna nu när jag varit borta från Tobbe och Amandas hem i helgen? Det, mina vänner, värmde att höra. Trumfar fjantiga dubbelhaketanken med ca 1000%. Rekommenderar er alla att tänka och känna kärlek istället för tråkiga tankar om er själva. Ds

God morgon. Oj vad tidigt det är, och oj vad konstigt jag har sovit inatt. För andra kvällen i rad var jag trött på gränsen till döende kl 21, och gick och la mig. Tänkte att eftersom jag ändå skulle upp 05.45 för att åka till syrran kunde det ju vara bra att sova tidigt. Men precis som natten innan vaknade jag vid 03.00 och kunde liksom inte komma till ro direkt igen. Igår natt innebar det att jag låg vaken en halvtimme ungefär. Inatt: två timmar! Så när jag äntligen somnande om var det ca 45 minuter tills jag skulle kliva upp. Mmmmm. Kändes gött när klockan ringde det.

Men men, nu är jag på väg. Det känns så skönt att få några dagar med Elin. Och jag längtar så mycket efter att få åka till mammas grav. Det är en ny känsla, jag har inte alls känt någon dragning dit innan, men nu har hon fått sin fina sten och det känns som hennes plats. Jag behöver få komma dit nu medan det är sommar och grönska och jag kan sitta hos henne en stund.

Hej jag har glömt bort bloggen nu när jag är hemma för jag har så mycket annat att göra tex en röst att läka och fint folk att umgås med men jag hoppas och tror att det ska ordna sig snart både på blogg- och röstfronten fast är lite nervig ja inte för bloggen alltså men för rösten godnatt.

Att bo på semesterort och jobba som showartist gör att man ibland missar stora händelser i världen för att man inte har tv, verkligen ingen tidning och knappt nån radio. Som att folk varit på väg till Mars tex, det hade jag missat. Upptäckte det nu på morgonen när mitt twitterflöde exploderade av "DE HAR LANDAT!!!" Mars alltså. Sicken grej. Värsta framtids-scifi-händelsen. Man missar dock inte en enda sekund av att känna efter hur rösten mår. Det gör man oavbrutet, hela tiden, som en annan Malena Ernman. Men nu är jag iaf sjukskriven, min ersättare har kommit, och jag letar biljett för att kunna åka hem och vila. Och kramas med bebisar och deras föräldrar. Det tror jag blir den bästa rehaben. Nu blir det random bild här, känner att vi behöver det denna måndag morgon. Kolla vad jävla fint det är att titta ut från ett berg ner i havet. Man smäller ju av.