Satans autocorrect
Det smög sig in ett 'innehåll' mitt i en mening här nere, och i mobilen kan jag inte redigera inlägg i efterhand! Så nu måste jag bara säga att det ordet, 'innehåll', alltså inte skulle vara med där. Tack för mig.
Klagomuren
Hej och välkomna till klagomuren, som idag behandlar ämnet "respekt för folk som vill sova på natten". Det saknas tyvärr innehåll i min nuvarande, lyckligtvis tillfälliga, boendeform vilket upprör mig mycket. Jag känner mig som den suraste gamla tanten i världen men jag VILL INTE behöva lyssna till 20 stycken 20-åringar sjunga med till "boom boom boom boom" kl 23.45, även om det är lördag och vi är lediga imorn. Jag vill kunna sova. Helt enkelt.
Och! Jag vill definitivt inte höra samma 20-åringar klaga på att de är hesa när vi ska repa på måndag. Men den önskan lär inte gå i uppfyllelse. Eftersom det här stället tydligen förvandlas till nån slags ungdomsgård på helgerna.
Nu ska den här tanten be en bön till gud om att hennes öronproppar, som i alla fall hjälper på vardagarna, även ska kunna stå pall för dagens ljudvolymer.
Påminn mig gärna i framtiden om att aldrig mer bo med random folk är ni snälla.
God (?) natt.
En film
Jag har sett en film idag. På Doris, som går sina första steg på sina proteser. Och självklart grät jag när jag såg den, jag gråter nu bara jag tänker på det. Den där ungen alltså.
Hennes pappa, John, har lagt upp filmen på sin blogg, tillsammans med ett kort inlägg om att och varför hon inte har några egna fötter, och det susar liksom till i bakhuvudet på mig, och jag får en sån där varm, snabb känslovallning som oxå sätter igång tårarna, när det slår mig igen. Att Doris nästan dog. Herregud i himmelen vilken tur att hon inte gjorde det. Utan istället går sina första steg inför sin exalterade pappas kamera. Älskade unge.
Bilbolaget
Jag är ju vän på facebook med en av mammas vänner och arbetskamrater. Och det är så konstigt att läsa hennes statusar ibland om hur det är på jobbet, och inse att min mamma inte är där. Hon finns inte kvar där heller. Det kanske låter konstigt, men det tog ganska lång tid innan jag kunde börja tänka på att min mamma fattas i andra sammanhang än bara mitt och mina systrars. Min egen sorg tog all plats. Så jag blir fortfarande lite tagen av tanken att mamma är borta även för alla dem hon jobbade med, alla kunder hon tog hand om, alla hon träffade i lunchrummet. Och det är ju såklart nånstans en fin tanke oxå. Att det är många som saknar henne.
Min fina lilla mamma.
Vaken
Att jag är vaken nu känns lite som ett skämt. Min röst behöver all sömn den kan få ju. Och ändå vaknar jag typ en timme för tidigt varje dag. Dåligt.
Autocorrect
Ja, som ni säkert förstått skrev jag mitt förra inlägg med telefonen, på vilken jag har autocorrect påslaget. Vilket innebär att det blir som det blir ibland. Oftast korrläser jag det jag skriver, men var för trött häromkvällen, och nu kommer jag inte ihåg vad jag menade riktigt. Men kanske att "Yo" betyder "så" och "vinerna" repetitionerna? Kanske får vi aldrig svar på detta.
Jag har det bra förresten. Hej så länge!
Yo Gävle.
Jamenvisst serrni, nu är man i Gävle. Klev upp den för påsarna under ögonen osmickrande tiden 04.30, Yo tåg till Sthlm, sedan den chartrade bussen vidare upp hit till Engeltofta Herrgård, ca 10 min utanför Gävle. Och nu ska jag vara här i 7 veckor, med undantag för nåt, mycket efterlängtat, besök hos storasystern med familj.
Än så länge är det fint. Jag har fått mitt team, vi är blonda alla fyra och folk verkar trevliga. Det sjungs mycket i korridorerna, vi bor tätt men rätt så fint och får (hittills) god mat. Det får bli dagens uppdatering. Imorn börjar vinerna på riktigt och jag längtar!
Guten Nacht kära vänner.
Bobbi Kristina
Whitney Houston dog i förrgår. På nåt hemskt sätt verkar det som, hörde nåt igår om att hon eventuellt drunknat på sitt hotellrum. Och att det fanns mediciner och sånt där. Och av vad man har hört under rätt många år så har ju Whitneys liv varit svårt och fyllt av missbruk, så det är kanske inte helt oväntat om hon dog ungefär som hon levde.
Jag har sett både fina minneshyllningar och osmakliga skämt under de två dagar som gått nu. Många länkar till sina favoritlåtar, andra verkar inte bry sig om själva döden eller människan så mycket, utan hittar rätt billiga poänger som de drar, varför vet jag inte riktigt.
Och det enda jag tänker på är Whitneys dotter, Bobbi Kristina. Googlade nyss, och hon är född 1993. Den 4 mars 1993. Hon ska alltså fylla 19 år om två veckor och hennes mamma är död. Kanske hade hon inte världens bästa mamma, jag kan tänka mig att det har varit svårt för henne att leva med en superkänd, drogmissbrukande förälder, som dessutom länge levde i ett destruktivt förhållande med hennes pappa, Bobby Brown. Så jag vet inte hur det känns för Bobbi Kristina nu. Men hon är 19 år och hennes mamma är död. Den enda mamman hon får, hur det än är eller har varit. Och jag känner med henne. Och hoppas att hon har fina människor omkring sig.
Älskade mamma
Idag, eller igår egentligen, eftersom klockan är över 12, skulle min mamma ha fyllt 56.
Älskade, älskade mamma. Jag saknar dig så otroligt mycket. Du fattas i mitt liv. Det är så mycket, hela tiden, som jag vill berätta för dig, prata med dig om. Jag vill att du ska vara här, vara med i allt som händer. Jag vill höra din röst. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Längtan och saknad.
Och jag tänkte väldigt mycket på det i våras, när mamma hade dött. Att jag längtade efter henne, snarare än att jag saknade henne, för jag kunde inte och ville inte vänja mig vid tanken att jag inte skulle få träffa henne igen. Men ju längre tiden gått, desto mer känns det som saknad. Jag känner mig ju säker på att hon finns kvar i någon form, hos mig, och jag tror att det kommer innebära att jag får uppleva henne igen, när jag oxå dör. Men jag vet inte hur, och jag tror inte att det blir på det sätt som det var för oss i det här livet. Därför kan jag inte längta efter att träffa henne, för så som hon var, den jag i så fall längtar efter, finns inte. Och kommer aldrig mer göra. Jag kan bara sakna den hon var. Sakna, sakna, sakna, varje dag. Och på onsdag skulle hon ha fyllt 56. Bara 56. Den födelsedagen borde hon ha fått uppleva. Liksom Alex borde ha fått uppleva sin 26:e, 27:e, och idag, 28:e. Ibland är livet svårt att förstå sig på.
Dra åt helvete.
1. TYCKER att Isabella Löwengrip (Blondinbella) är tjock
2. SKRIVER DET som kommentar på hennes blogg när hon lagt ut en semesterbild
3. INTE FATTAR vad det kan göra mot henne, och mot alla unga (och gamla) tjejer (och killar?) som läser hennes blogg
då kan man fan dra åt helvete. Far åt helvete med er allihopa som motarbetar en ung tjej som försöker stå för ett sunt kroppsideal, som fattar hur mycket förebild hon blir pga sitt kändisskap, tar ansvar för det genom att berätta om hur hon lever, att hon inte vill vara pinnsmal och att det finns viktigare saker i livet, och som dessutom vågar göra det genom att lägga upp bilder på internet föreställande henne själv i bikini, en bild hon aldrig nånsin kan ta tillbaka och som hon inte vet hur den kommer användas.
Sen kan man diskutera tusen gånger om varför unga tjejer lägger upp bilder på sig själva i sina bloggar, varför objektifieringen gått så långt som den gjort, och hela tjottabalongen. Men att håna en ung kvinna för att hon älskar och är stolt över sin kropp trots att den (TYDLIGEN!!!) inte är smal nog för idealen som råder, det är så jävla dumt att jag får fel i huvudet av att tänka på det. Så dra åt helvete med er, era dumma jävlar. Jag hatar er.
Bråck i hjärnan.
Nu i dagarna har Hanna Hellquist, som jobbar på Morgonpasset i P3, förmedlat ganska många människors tankar kring sexism på Twitter, och det berör mig mycket. Det som har hänt är alltså att hon startat ett samtal/en diskussion vid ett tillfälle, och efter det fått en massa svar, som hon vidarebefordrat till sina följare (=läsare på Twitter). Och det har varit till stor del helt vanliga små berättelser, men som belyser att vårt samhälle liksom är snedvridet. Jag har inte kvar så många av dem, men ett par exempel på saker hon vidarebefordrat:
"När 5åriga pojkar redan lärt sig att håna killen i gruppen som säger att rosa är hans favoritfärg."
Hon själv har oxå skrivit sina egna små inlägg, tex:
"Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också.""
Och de här berättelserna, meningarna, (de flesta från och om kvinnor och hur man behandlats i olika situationer) visar på så mycket, på hur samhället är uppbyggt och hur vissa beteenden accepteras och uppmuntras, medan andra fortfarande, än idag är totalt tabu, beroende på om man är pojke eller flicka, man eller kvinna.
Men det jag egentligen vill ta upp är inte det här, att Hanna lyfter fram det, eller att det förekommer. För det gör det ju, och ni som läser den här bloggen vet förmodligen redan att jag typ får bråck i hjärnan av tanken på det. Det jag vill ta upp är de reaktioner det fått. Från en grupp, huvudsakligen bestående av män (enbart män, mig veterligt, men det kan jag inte vara säker på, så vi säger huvudsakligen), som reagerat som att det Hanna, och de som skickat sina berättelser till henne, håller på med och uppmuntrar till är nåt slags manshat. Som att, att påvisa orättvisor i samhället, som huvudsakligen drabbar kvinnor som grupp, är detsamma som att hata gruppen "män".
Här sätter jag punkt, för nu fick jag nog ett bråck i hjärnan ändå. Det blir kortslutning i min hjärna. Skulle så gärna lägga ut mera om hur urbota dumt och bak och fram det är. Men det går inte. Ursäkta. Hoppas ni vill tänka klart tanken själva. Och att inte ni oxå drabbas av bråck nu på grund av mig. Det vore tråkigt.
