Att vilja leva.
Ikväll slog det mig att jag lever. Jag lever och är lycklig och blickar framåt. Jag andas, är i nuet, jag älskar mitt liv.
Jag vet hur det känns att inte veta hur man ska ta sig framåt, men jag vet inte hur det känns att inte vilja. Jag har aldrig känt att jag inte vill leva. Om något så har jag alltid känt just att jag vill. Oavsett vad som har hänt. Jag vill leva. Och jag gör det. Jag vågar kasta mig ut. Jag vet inte om jag alltid varit sån eller om det kommit nu. Men nu vet jag i alla fall hur det känns att falla handlöst utan att veta när man ska landa eller hur det kommer kännas. Och jag vet att jag klarar det. Jag har klarat det. Då klarar jag allt. Precis vad som helst.
En förkyld polistitterska.
Alltså hallå, fattar ni att vi hade 80 danska poliser ombord i onsdags? Varav typ 20 var unga killar som liksom var så där läckra som man bara tror att poliser i grupp är på film och sånt? Och! Det viktigaste är att de (alla 80!!!) kom och lyssnade på mig i Riva bar, var världens bästa publik och inte det minsta dräggiga, utan bara roliga och glada och göttiga. Grattis mig! Känns som en fin present såhär näst sista veckan! Det kan jag minnas och ta med mig.
Idag är det söndag. Imorn är det måndag. Då åker vi hem till Götet. Det blir gött det. Jag längtar efter min lägenhet. Och mina vänner. Jag längtar även efter min systerdöttrar, men de lär jag ju inte träffa i vare sig min lägenhet eller resten av Göteborg, så den längtan får jag dras med ett tag till.
Mimtolkarafton.
Ja hejsan. Jag känner att jag har ett ansvar att berätta för världen hur fint jag har haft det ikväll. Det är nämligen så att jag vid inte mindre än tre skilda tillfällen haft människor i publiken som av outgrundliga anledningar mimtolkat de låttexter jag sjungit.
"Vad är mimtolka???"
hör jag er nu ropa vid era datorer och telefoner. Jo, förstår ni. Det är att främst medelst hand- och armrörelser visa, tolka och berätta vad det är jag sjunger. Ett mycket tydligt exempel är kvällens förste mimtolkare, som valde sången Flickan i Havanna. Här får ni säkert genast de inre bilderna, men jag hjälper er på traven. Varsågoda:
Flickan i Havanna (lägger händerna mot bröstkorgen, så som vi flickor gör)
hon har inga pengar kvar (sträcker ut händerna, rycker på axlarna, gör ledsen min)
sitter i ett fönster (ritar upp fyrkant framför överkroppen)
vinkar åt en karl (vevar med armer i den imaginära rutan)
Ja, och så fortsatte han. Och sedan har alltså två till dykt upp under kvällen! Undrar om mimtolkarnas riksförbund (MTRF) har nåt slags årsmöte på båten? Vore kul att få sitta med en stund.
Nåt som känns gött.
Nu är den näst sista båtveckan inledd, och som jag känt ända sedan jag bestämde mig, så är det folket folket folket jag kommer sakna. Gud vad fina alla är här. Och med "alla" menar jag alltså personalen. Som ni kan ha gissat er till sedan tidigare, är det inte alltid jag uppskattar gästerna riktigt lika mycket. Utom pensionärerna. De är oxå alldeles ljuvliga.
Ja, det är ju uppenbart att man kommer stå där och lipa när man går av för sista gången. Vara sentimental och bara minnas det fina.
Hmm
Min storasyster har ärvt mammas hmm-ljud, som hon alltid gjorde precis när hon somnade, vilket hon ofta gjorde på soffan om kvällarna. Som Elin har gjort nu. Älskade syster. Det värmer och värker i hjärtat att höra det.
Jag säger då det.
Att man kan få en så sanslöst lyckad 30-årsfest är ju inget annat än helt makalöst! TACK till alla som kom och dansade, sjöng, umgicks, åt, drack och gjorde kvällen helt magisk för mig. Jag är så glad för varendaste en av er, bara så ni vet! Och helst ska man ju säga "ingen nämnd, ingen glömd", men jag måste nämna två personer.
1. Elin. Som rest genom halva Sverige för att komma hit till min fest, och höll det finaste tal jag nånsin kommer få. Även om du bara höll det för mig.
2. Katrin. Som styrde upp sången som gjorde mitt liv till en musikal i några minuter och gav mig en helt överjordisk upplevelse! Att jag inte dog på fläcken var ren tur.
Så. Var bara tvungen.
Jag är helt chockad över all kärlek som bara kom från alla håll. Tack tack tack igen. Den här kvällen kommer jag bära med mig jämt!
Och kolla! Två dagar innan festen hittade jag min drömklänning oxå, som jag fick avnjuta kvällen i! Jackpot!
Reklaminvasion.
Jag vill bara säga att jag uppskattar ICKE att det tidigare helt vita området bredvid min bloggruta här när jag skriver inlägg nu är fyllt av reklam! Och så ska man köpa nån slags premiumkonto för att slippa den?! Jag säger som en gammal trumpetare på Astrid Lindgrens Värld: Jävla skitsamhälle!
Tack och godnatt.
Dagens tårar.
Och jag känner att det är skillnad. Det är skillnad i mig, även om den är rätt liten. Det gör inte monsteront att gråta alla tårar längre. Det känner jag här idag, och det är bra. Att jag känner det och vet det och minns hur det var när det var värre. Jag kommer framåt i allt mitt gråtande. Och gråter alltså lite lättare tårar till Biggest Loser. Så kan det gå.
Dubbelhakan.
Jag undrar så mycket när jag ska lära mig att acceptera och liksom omfamna den dubbelhaka jag är född och tilldelad att leva med oavsett om jag är supersmal och vältränad eller lite småtillrundad som jag blir ibland? När ska jag släppa den och börja tänka "hej, där sitter du och är min!"? Det funderar jag på i min postbåtkoma som jag har här på soffan.
Somna om?
Hörrni, vad trist det känns att jag legat vaken i en och en halv timme nu. Försöker somna om men det verkar helt omöjligt inatt! Mycket tråkigt. Särskilt eftersom jag vet att jag kommer somna om förr eller senare och då vilja dö en smula när väckarklockan ringer kl 8.30. Hujedamej. Får försöka sova mera när jag kommer hem i eftermiddag istället. För det gör jag ju! Kommer hem. Det blir gött det.
Tack och nytt ämne.
Idag är det ett annat tema. Nämligen att jag måste få skriva ut, nånstans, det jag tänker om följande två facebookstatusar som en gammal bekant från min födelseort har skrivit. De är alltså menade som nåt slags skämt:
1. "Varför lagar inte män mat hemma?"
"För att ingen har uppfunnit en stek som passar i brödrosten."
2. "Varför går en psykisk analys mycket snabbare för män än för kvinnor?"
"När det är dags att gå tillbaka till barndomen är männen redan där."
Och svaret är givetvis:
"Varför går inte jämställdhetsarbetet framåt?"
"För att både män och kvinnor motarbetar det genom tex sexistiska skämt."
Inget revolutionerande, men jag måste skriva det. Och jag gör det här istället för på den gamla bekantens status för att det känns bättre. Jag tror inte att det skulle ledare nån vidare vart att börja diskutera jämlikhet och sexistiska kommentarer med den det gäller. Vilket är trist, men man får ju välja sina strider.
Och idag är jag inte på humör för strid, mycket beroende på att vi med båten har varit ute till havs i stormen Emil i natt, som "blev lite värre än vi hade trott". Ja, jo, den blev det. Jag har sovit max tre-fyra timmar, övrig tid spenderade jag med att antingen vandra omkring i båten och försöka lugna mig, eller twittra för att tänka på annat. Jävla båtjävel och jävla stormjävelsjävel.
Sammanfattning
Skrev det här i lördags men lyckades inte publicera det, det var för jobbigt. Idag känns det lättare.
2011 tar slut idag. Mitt märkligaste och svåraste år. Någonsin, hoppas jag. Men det vet man ju inte.
Januari
Jag fyllde 29. Började nytt jobb. Oroade mig för mamma, men hade hopp eftersom hon ansågs stark nog att opereras den 24/1.
Februari
Åkte till Irland för att få klarhet i vad som egentligen hände mellan mig och Noel. Fick fina dagar med honom och det avslut jag behövde.
Mamma låg kvar på sjukhuset, hennes operationssår läkte inte som det skulle. Trivdes på jobbet. Den 27/2 ringde sjuksköterskan Jessica och sa att mamma blivit mycket sämre och att om det var hennes mamma skulle hon åka upp. Så det gjorde jag.
Mars
Första veckan var svår. Mamma hade ont, hela tiden. Jag sov hos henne på sjukhuset. Försökte finnas där, bara vara med henne. Fortfarande visste vi inte hur fort eller långsamt det skulle gå, bara att hon aldrig mer skulle bli frisk och att det handlade om max några månader. Ellinor kom hem från sitt jobb utomlands.
Den 6/3 tog mammas liv slut. Omgiven av människor som älskade henne somnade hon in.
Sen vändes världen upp och ner ännu mera. Samtalet från läkaren kom på morgonen den 7/3. "Jag måste tyvärr meddela att din far har avlidit."
Resten av mars är ett töcken. Jag har minnesfragment av människorna som var hos oss, av hur vi städade mammas lägenhet, hur vi hade ett dubbelmöte med begravningsbyrån eftersom vi hade två begravningar att planera. Av alla som hörde av sig. Ni var så många. Och jag var tacksam för det. Ni värmde mitt hjärta.
Mammas begravning, den 25/3. Enda gången i mitt liv som jag känt "jag klarar inte det här, jag dör här och nu", på riktigt. Det var det svåraste jag nånsin behövt göra. Och jag var och är fortfarande så tacksam till er som kom på mammas begravning bara för min skull. Som fanns där, några rader bakom mig i kyrkan. Jag känner fortfarande er energi i nacken och ryggen när jag tänker på det. Tack. Och tack Line för sången. Och för kramen innan alla kom.
Det enda tydliga, bestående, konstanta minnet i övrigt från mars, är mina systrar. Det känns som att vi satt ihop. Vi tog tag i varandra på köksgolvet på morgonen den sjunde mars och sen släppte vi inte taget.
April
Pappas begravning. Det bisarra i att höra prästen säga nästan exakt samma saker som en vecka tidigare. Skillnaden i sorgen. Vemodet, snarare än den stora, stora saknaden. Orättvisan i att behöva gå igenom det här igen, så snart. Hjälpen utifrån. Tack igen till er alla. Och tack till Mats. Som sjöng så att klockorna stannade. Du gjorde min pappas begravning så vacker.
Tillbaka till Göteborg. Lättnaden i att finnas i ett sammanhang som inte bara var död. Tacksamheten över Tobbe och Amanda som tog hand om mig. Alla vänner som ville finnas där.
Började jobba. Dåligt beslut. Borde ha varit sjukskriven mycket längre. Gick ner på halvtid. Det var bättre, men inte bra.
Sen är det så svårt att minnas. Resten av april, jag vet inte vad jag gjorde. Likadant med maj och juni, jag kan inte se framför mig eller känna vad som hände. Mer än att jag festade för mycket i några veckor, slutade med det och började hos en krispratperson. Det var bra.
Juli
Åkte till Cypern och njöt i en vecka. Bestämde mig för att inte tänka för mycket utan bara vara. Det var så skönt.
Sen är det tomt igen. Lite otäckt att det är det.
Augusti
ALV med Elin och hennes familj. Åh vad bra den parken är. För alla. Där är jag så hemma.
September
Oktober
November
Jobb, ganska mycket stress, mest över att aldrig få vara på ett och samma ställe mer än en vecka. Personlig tränare, mina bäst spenderade pengar på länge. Kände starkare och starkare att mitt jobb inte riktigt var till för mig. Att nån annan borde ha det, som är mera rätt för det.
December
Såg Ellinor på scenen för första gången, på riktigt. hon var fantastisk. Såklart.
Sa upp mig och började planera för nytt jobb.
Mycket oro över hur julen skulle bli utan mamma. Mer ledsenhet i förväg än sen när julen faktiskt kom.
Skriver det här, den 31/12. Gråter om och om igen. Hör av mig till Tobbe och Amanda som tar emot mig med öppna armar. Som alltid.
2011 är sorg, systrar och vänner.
