Ursäkta röran.
Alltså förlåt! Mitt förra inlägg saknar helt radbrytningar! Det gjorde det INTE när jag skrev det, vill jag bara meddela. Måste vara appen som krånglar. Sorry. Hatar själv att läsa sån text. Men nu är det som det är.
Do you speak English?
Jag ska nu redogöra för den senaste timmen av mitt liv. Varsågoda, läs och njut. - Ringer försäkringsbolaget Europeiska, som mitt företag är kopplat till, angående huruvida ett sjukhus jag behöver besöka har samarbete med dem, så att min försäkring täcker besöket. Deras infocenter ligger hemma i Svedala. Blir kopplad fyra gånger, varje gång av en person som tror att den kopplar mig till någon som kommer kunna svara på min fråga. Får till slut veta av person nummer fyra att frågan omöjligt kan besvaras från Sverige, jag måste ringa Istanbul. - Ringer Istanbul. "Hi, my name is Erika, do you speak English?" "No." tystnad "Ok, can I speak to someone who does?" tystnad. Jag får prata med någon som kan engelska. Frågan reds ut så jag fortskrider till att ringa själva sjukhuset. - "Hi, my name is Erika, do you speak English?" "No", varpå personen lägger på. Ringer igen. - "Hi, my name is Erika, do you speak English?" "No, Turkish." tystnad "Can I speak to someone who speaks English please?" "Turkish." "Yes, can I speak to someone who speaks English please?" tystnad, annan röst "Hello" "Hi, my name is Erika, do you speak English?" "Little" "Ok, I need to make an appointment with a voice doctor" "English number" detta följs av att mannen i andra änden viskar siffror för sig själv på först turkiska sen engelska, och jag får ett nummer till någon som ska kunna engelska. Det kan den inte. Så jag får ytterligare ett nummer, till en person som - hör och häpna - KAN ENGELSKA! - Vårt samtal flyter förvånansvärt smärtfritt tills han förstår att jag inte vill besöka öron/näsa/hals utan en röstläkare, varpå han får ta mitt nummer för att ringa upp mig imorgon, eftersom han inte vet vad jag menar eller om sjukhuset har en sådan läkare. Trots att JAG vet det, det är därför jag har ringt just detta sjukhus. Men så går det när den enda personen på stället som kan engelska får ta samtalet, istället för att den som sitter i växeln och vet saker gör det. Så nu hoppas jag att Antalya Universitetssjukhus enda engelsktalande personal ska ringa mig imorgon och boka en tid hos en röstläkare åt mig. 60 minuter av mitt liv. Ska man nånsin få nån hjälp tro?
Yo
Yo everybodys! Nu ska vi se. Här går det undan serrni. En i mitt team har sagt upp sig, en inhoppare kommer idag (min älskade Totha från Cypern för övrigt!!!!!), vi ska jobba hela veckan med att repa in henne i showerna. Jag har varit hos en läkare med min evigt raspiga röst och visst, där sitter det knutor. Måste till en specialist för att få bättre koll och åtgärd, men känner mig lite deppig pga det. Jag och Alex var på utflykt förra veckan, körde lite traditionellt turistande i vår egen stad och åkte på "Discover Alanya". Det var vackert och intressant och på ett ställe väldigt högt.
Skit.
Måtte satan ta härskarteknik och folk som tar sig friheter att starta argumentationer, häva ur sig en massa skit för att sedan gå därifrån utan att man fått chans att svara. Envägskommunikation suger. För här sitter jag med en massa osagt och gråten i halsen. Jävla skit.
Det brinner!
Nu vill jag gärna skämta om coachen Sonny Lööf här, och hans presentation på coacha.nu, men det ska jag inte. Utan istället berätta att idag brann det där jag bor. På andra sidan stigen som vi går ner till jobbet, nedanför husen där, var det en skogsbrand. Det var aldrig någon egentlig fara för att det skulle sprida sig till vårt hus, men vi fick ändå utrymma huset ifall att vinden skulle vända åt vårt håll. Så jag tog med mig kortet på mamma och halsbandet jag fick av henne sista julen. Ifall att. De vill jag inte vara utan. Det var väldigt enkelt när det väl kom till kritan och vi skulle skynda oss iväg. Datorn och hårddisken fick oxå följa med. Resten kändes verkligen som värdsliga ting i jämförelse.
Några tankar
En är att jag saknar er som känner mig sådär väl så att allt liksom är lugnt. Det spelar ingen roll hur man mår eller vad man har på sig eller nästan ens vilken tid på dygnet det är. Man finns för varandra ändå. Er saknar jag nu.
En annan tanke jag har är att jag saknar att skriva låtar, men har inte känt att jag vill på jättelänge. Inte sedan jag skrev mammas sång. Jag hoppas att det kommer tillbaka, det där som gör att en låt bara är där helt plötsligt, och vill ut.
Och så tänker jag på att förut så var jag rolig när jag bloggade, i alla fall ibland. Det vet jag inte om jag är längre. Vart är min rolighet? På samma ställe som min låtskrivarlust?
Svett
Alltså svett. Så mycket svett. Jag vet ju att det var såhär på Cypern oxå men jag hade liksom glömt det lite. Att man badar i sin egen svett dagarna i ända, hela juli och augusti. Att det rinner i ansiktet, längs magen, ryggen, armarna och benen av att gå 500 m uppför hem till lägenheten. Och att det sen inte slutar, när man är framme. Svetten. Den måste bli min vän, annars kommer jag ju bli olycklig mycket snart, men herre jistanes, det är inte helt lätt.
Indoktrinerad.
Spärrad
Jag kan inte läsa det för att jag såg min mamma tyna bort och dö förra året, så texter av det här slaget gör att min bröstkorg trycks ihop och mitt hjärta slår bort allt blod ur mitt huvud. Och jag undrar om chocken, sorgen och spärren jag nu har inom mig nånsin kommer avta.
Så jag kan inte läsa. Skummade texten lite här och där men var tvungen att sluta sen. Men den sprids som en löpeld över internet just nu och ska visst vara väldigt fin.
